Youtube minns vad du gjorde
Tweet Snow Aid Stockholm
Heaviest snowfall in 15 years has Swedes struggling to clear streets
AP Photos available
By TOMMY GRANDELL
Associated Press Writer
STOCKHOLM, Sweden (AP) – Swedish workers took to the roofs this week to rid buildings of icicles after the death of a teen-ager raised criticism about the Scandinavian country’s
ability to handle its heaviest snowfall in 15 years.
Snow in Sweden, which sits on the Arctic Circle, is hardly news, but winters have been mild in recent years and authorities in the capital were unprepared for about 40 centimeters (16 inches) of snow between Dec. 19 and Jan. 3, the total amount that fell last year.
Storms combined with freezing temperatures and high winds led to the usual power cuts, havoc on the roads and rail chaos nationwide.
////
No more snow was expected in Stockholm during the next days, meteorologist Sten Laurin said, but in other parts of central and northern Sweden the snowfall continued, creating traffic problems.
Staff at a radio station in Umeaa in the more remote northern half of Sweden had some fun with the dilemma, writing a song to the tune of «We Are The World» in which they offered to share shovels and winter tires with Stockholmers.
Umeaa is 500 kilometers (300 miles) north of the capital.”
Nätfolk räddar liv
Näthatet hade jag tänkt skriva om, och samlade länkar om twitterbråket kring Marcus Birros krönika och Expressens artikelserie om näthatet. Fast nu känns den tänkta bloggtexten irrelevant. Vad spelar några hetsiga dramatiska uttalanden i det mediala scenljuset för roll när det pågår riktiga draman på liv och död alldeles intill fast utan löpsedelsrubriker?
Under några söndagstimmar fungerade nätet - bloggvärlden och Twitterville – som en larmkedja, ett rådgivningsforum, en sambandscentral, en teknisk support och ett debriefingteam.
Det här var tweeten som jag snappade upp
Vet du vem det är? Kan du ta reda på ip-numret? Fråga polisen om råd, ring SOS om det är akut.
Råd, kommentarer, frågor och stöttande ord strömmade in medan Cattis försökte få tag i någon ansvarig för sidan där kommentaren fanns. Hon sökte kontakt med personen som skrev kommentaren om självmord, lade upp länkar där det finns hjälp att söka och nån att prata med, och hon kontaktade polisen.
Cattis/@catify berättar hela historien på sin blogg På riktigt, och skriver om upplösningen.
Okej, då är det alltså inte ”bara hetsare” därute, det finns alltså mängder av människor som faktiskt agerar! Vi lyckades få kontakt med personen ifråga och hoppas nu att han/hon får den hjälp han/hon så väl behöver och väljer livet istället! Jag kanske agerade i onödan den här gången, men better safe, than sorry och man kan aldrig överväga att skita i ett så tydligt rop på hjälp, bara för att det kanske inte är allvar – inte enligt mig i alla fall!
Jag håller förstås med Cattis, man ska agera. Att personer som talar om självmord inte kommer att gå till handling är en myt.
I samband med något reportage för något år sedan gjorde jag en lista med telefonlinjer, länkar och kontakter som förebygger självmord, den länken skickade jag till Cattis. Det finns också en folder med Psykisk livräddning för den som tänker på självmord.
Det är tre gånger så många som dör genom självmord än som dör i trafiken. Ändå vet många av oss mer om hur man hjälper någon som skadats i en bilolycka än om hur man bemöter den som är i psykologisk kris, som tappat orken och som behöver psykologisk livräddning. Men det stödet finns i telefonlinjer, inom den psykiatriska vården och i föreningar. Vi har samlat telefonnummer och länkar (här nedan).
Medmänsklighet och kärlek, likväl som irritation och hat, finns där det finns människor. Nätet är varken ont eller gott, det blir vad vi människor gör det till. Nätet är kommunikation. Det går snabbare än insändarsidan att nå ut med sin kritik, men det går också snabbare att komma fram med hjälp och stöd.
————————-
Uppdaterat 11:40
Kul att så många uppmärksammat historien om psykologisk livräddning på nätet!
Lite ironiskt, på ett kul sätt, att historien jag berättade som en motvikt mot det förmenta näthatet som publicerat i bland annat Expressen, i dag toppar Expressenjournalisten Niklas Svensson daily.
Paper.li är en tjänst som sammanställer länkar ur ett twitterflöde och visar små aptitretare som en sorts nättidning. Vilka länkar som väljs ut och på vilka meriter har jag ingen aning om.
Jag har förresten också en daily, baserad på de drygt 200 personer och nyhetstjänster som ingår i mitt flöde.
————-
Uppdaterat 16:29
Denna historia gav också upphov till en nyhet i Sveriges radio Västerbotten
——————-
Mer uppdatering
Hela cirkusen med näthat som startade med krönikan om den rullstolsburna flickan – som var en del i en tv-inspelning för TV 3 Varning för barn, skriver Dagens Media
Till försvar mot utkrävande av webblogg
I slutet av oktober blev NSD, Norrländska socialdemokraten, bombhotad. Under utredningen kom polisen fram till att hotet hade sänts från polishuset i Luleå, eller åtminstone en ip-adress som gör gällande det.
Polisen begär att få ta del av loggfiler på NSD:s webbserver – och NSD:s ansvarige utgivare Anders Ingvarsson säger nej med hänvisning till källskyddet.
Daniel Nordström, tf redaktionschef och ansvarig utgivare på Västerbottens folkblad, bloggar. Tillsammans med kollegarna Örjan Pekka, Haparandabladet och Ingvar Näslund, Västerbottens-Kuriren har han skrivit en debattartikel som publiceras av Medievärlden.
”Det är okunnigt av polis och åklagare att kräva ut hela loggfilen från dagen för hotet. Loggfilen innehåller tusentals uppgifter om vilka som besökt NSD:s webbsida, men också uppgifter som gör det möjligt att spåra uppgiftslämnare och tipsare. Detta borde polis och åklagare ha förstått”, skriver vi i debattartikeln.
Läs debattartikeln – delta i debatten – försvara rätten att lämna tips och uppgifter till medierna anonymt!
Ingvar Näslund skrev förresten i VK i lördags om rätten att kontakta media och arbetsledare/chefer som ringer VK för att försöka ta reda på vem som lämnat uppgifterna till tidningen – vilket är ett brott. Läs den också!
Sveriges radio håller kurs i källskydd
Sedan regeringen lade fram datalagringsdirektivet för några veckor sedan har debatter om digitalt källskydd poppat upp här och var. Emma på Opassande ställde frågan Hallå alla journalister, hur är det med källskyddet? Jag hakade på och blev inbjuden att skriva på Second-Opinion Källskydd är en överlevnadsfråga. Svenska journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén radar upp de protester och remissyttranden SJF gjort angående lagförslag/lagar som hotat/hotar källskyddet. Och så kommer hon med en utmaning:
– Journalistförbundet är med som en del av journalistbranschen och verkar för att vi ska kunna skydda våra källor på bästa sätt. Men för att vi ska få full effekt måste de stora mediearbetsgivarna och utgivarna ut på banan. Vem av Jan Scherman, Eva Hamilton, Mats Svegfors, Jan Helin, Thomas Mattsson, Martin Jönsson och Gunilla Herlitz, för att nämna några, är först med att berätta vad de har gjort och gör för att hjälpa sina anställda att skydda sina källor på det sätt grundlagen föreskriver? undrar och uppmanar Agneta Lindblom Hulthén, ordförande Journalistförbundet.
Om det är några av de stora mediearbetsgivarna som svarat, i debattartikel, blogg, radio-/tv-debatt eller på annat sätt så har det i alla fall gått mina ögon och öron förbi.
I morse när jag kom till jobbet fick jag i alla fall en sorts svar, på Sveriges radios intranät fanns en puff för att anmäla sig till en kurs i källskydd.
Skydda dina källor
Vet du hur lätt det är att spåra din kommunikation via internet, mejl och mobiltelefon? Lär dig hur du skyddar våra källor och vårt arbetsmaterial i vår digitala värld. För källornas skull. Och din egen. Välkommen på lunchkurs 7 eller 14 december.
Vi bjuder på lunchmacka! Mer info och anmälan på Utbildningsplattformen (länk fungerar endast inom SR:s nätverk)
Det här är ju inte första gången som SR håller kurs i källskydd. Under 2008 gjordes en utredning om digitalt källskydd, och Lotta Kjellin som var projektledare skrev i maj 2008:
arbete har påbörjats till en utbildningsdel som skall vara med i ordinarie utbildningar och till en Verktygslåda på Utbildningsplattformen.
Reporternätverket och nyhetscheferna har redan på sina möten börjat diskutera Digitalt Källskydd. De är mycket engagerade.
Delar av det som tas upp i utredningen finns med i SR Handboken.
Kommande aktiviteter:
Vid planering av utbildningar skall vi samarbeta med projektet den mobila arbetsplatsen.
Införskaffning av låsbara skåp, se till att kontantkortstelefoner finns tillgängliga m.m.
Förnya SR IT-säkerhetspolicy.
Beslut om vilka verktyg som SR skall använda ( t ex krypteringsprogram).
Eventuellt en engångssatsning som ger personalen på SR ökad medvetenhet kring ämnet. T ex kan frågor på varje arbetsplats diskuteras kring vad digitalt källskydd innebär och hur det kan beröra medarbetares arbetsuppgifter.
Vilka av punkterna som kan prickas av som genomförda, eller återkommande uppdaterade, har jag inte koll på. Vissa detaljer, som att reporternätverket har fått utbildning, men att vi på SR Västerbotten fortfarande inte har någon oregistrerad kontantkortstelefon, vet jag dock.
Hur är det på din arbetsplats? Och har du sett svar från mediearbetsgivarna?
Radioreklam: Bloggare kliver från köket till radions finrum
Uppdaterat efter presskonferensen
Uppdaterat 2: länkar till artiklar etc efter presskonferensen
Medievärlden är i sanning spännande att leva i nu. Somliga håller hårt i sina vanor och traditioner, vill ha sin vanliga tidning att prassla med vid morgonkoppen. Andra rusar med ett glädjetjut in i framtiden, lyssnar på nyheterna i mobilen och bloggar om dem från bussen. Anor och kvalitet ställs ibland mot snabbhet och fragmentarisering. Djup och seriositet mot design och lekfullhet. Å andra sidan söker många sätt att förena det bästa av de olika världarna.
I radiohuset i Umeå växer ett sådant projekt fram. Bloggaren Underbara Clara tar steget från sin framgångsrika blogg i köks- och hemmiljö in i det man ibland kallar radions finrum, P1.
Under vårvintern gör Clara Lidström och programledaren & producenten Erica Dahlgren radio tillsammans för sändning i Sveriges radio P1.
På tisdag 30/11 kl 11 presenteras programmet i radiohuset, Mariehemsvägen 4, Umeå.
Välkommen att vara med!
Det här kan bli hur spännande som helst, tänker jag. I matbloggarvärlden pågår en diskussion om bloggarnas innehåll och yta. När listan på nominerade till Matbloggspriset presenterades uppstod en debatt om cupcakebloggarna med stora skaror läsare kontra såväl mer eller mindre professionella bredare matbloggar som nischade mule-till-svans-traditionalister och surdegsbloggare. Årets matblogg 2010 blev förresten Kaffekokarboken och det uppstickande Alternativa matbloggspriset gick till Gittos mat.
Ibland talar man om att professionalism och erfarenhet skänker trovärdighet, medan en del amatörer och ovana bloggare och skribenter balanserar på gränsen till textreklam och brott mot marknadsföringslagen. Debattämnet sträcker sig förstås bortom matbloggarna, gratisproverna på årets skinka och skaldjursresorna. Somliga pekar på till exempel rese- och nöjesjournalistiken, recensionerna och undrar hur många artiklar som faktiskt skulle bli skrivna om redaktionen skulle avstå från gratisresor och sponsrade evenemang, andra undrar i vems intresse det är att journalisten förväntas få hänga med gratis. Ett reportage i Dagens nyheter Bostad drog igång en het debatt om journalistiken och skrivandet kring hem och inredning, men också om symbiosen mellan bokstäverna och siffrorna – det redaktionella materialet och beroendet av inkomster från annonsörer. Avundsjuka eller varumärkesporr – befogat ifrågasättande eller nätlynchning?
Underbara Clara är på intet vis någon oprövad amatör, vare sig i blogg- eller medievärlden. Journalisten, fotografen och bloggaren Clara Lidström har gjort avtryck hos både Västerbottens folkblad och Västerbottens-kuriren, nominerats och prisats för sin blogg. Hon är också tydlig med att hennes blogg inte är till salu, och uppmanar även andra att följa de etiska spelreglerna.
Vi som bor i Västerbottens län – eller upptäckt radion på webben – har redan kunnat höra Clara i programpunkten Pikant i Sveriges radio Västerbotten P4.
Jag är jättenyfiken på hur det kommer att låta i P1!
Och förresten – det kommer att serveras drömmuffins vid presskonferensen.
Betyder det att Sveriges radio har tagit cupcakebloggandet till sin barm? Eller är muffinsmakandet ett avståndstagande från de dekorerade kusinerna?
Uppdaterat: Underbara Clara berättar själv efter presskonferensen
P1-programmet kommer att heta Husmorsskolan. Namnet klingade bekant i mina öron och bland SR Minnens webbarkiv hittade jag en pärla från 1950. Programmet om välkläddhet handlar om rena linjer, knippen av veck, hur valet av ett konsekvent färgschema gör det ljuvligt och billigt när kappan passar även till den lite finare sommarklänningen samtidigt som ens personlighet understryks av en garderob i brunt, blått eller kanske mörkgrönt. Brokigheten, färgglädjen och blommorna tyckte journalisten och debattören Else Kleen att vi skulle lämna åt naturen själv.
”Allt vad vi kan ernå, även med de mest kostbara tryckta tyger, blir ändå bara en karikatyr av naturens egen prakt.”
Det märks att det gått 60 år sedan Humorsskolan sändes, samtidigt som inte mycket förändrats alls. Konsten att vara välklädd kopplas ihop med kvinnans yttre och de rådande skönhetsidealen.
”Svenskan väger för mycket och vore lättare att klä om hon vägde mindre. Men eljest är hon dess bättre snygg nog; lång och rak, och med riktiga proportioner i horisontalplanet.”
Uppdaterat 2:
Presskonferens i videoformat, foto och redigering: Per-Gunnar Eriksson, P4 Västerbotten
Längst ner i artikeln finns videon inbäddad
Lokala massmedier och bloggare bevakade presskonferensen och här är några exempel på presseko:
Tv4 Umeå: Underbara Clara i radions finrum
Västerbottens-kuriren: Underbara Clara i rikssänd radio
Västerbottens folkblad: Underbara Clara gör ”Husmorsskolan”
Norran: Husmorsskola med Underbara Clara
Karins konstgrepp: Husmorsskolan
Kurbits: Underbara Clara pysslar i nytt radioprogram
Ebbas blogg: Grattis till programmet!
Försök att inte se så snygg ut: Länkkärlek
Radionytt: Bloggare ger husmorstips i P1
Ekonördarna på Lyckobacken: Ingenting är omöjligt och ingen är gladare än jag
Transparens och disclaimer: Jag jobbar på nyheterna i SR Västerbotten P4 och är inte inblandad i produktionen av vare sig det nya P1-programmet eller det tidigare P4-programmet. Clara känner jag inte mer än att jag läst hennes blogg nån gång. Om något är hon, som frilansande journalist, en konkurrent. Jag har inget att vinna på att marknadsföra henne, bloggen eller programmet.
Däremot tycker jag att det är kul att marknadsföra radiohuset i Umeå med lokalredaktioner i Skellefteå och Lycksele. Vi gör radio inte bara för sändning i P4 Västerbotten utan även samhällsjournalistik, musik, kultur och humor i P1, P2, P3, Sisuradio och Sameradion.
Källskydd en överlevnadsfråga
När data sparas – om vem du talar med, hur länge och var du befann dig – är det rimligt att ifrågasätta om någon kan garantera källskyddet längre. Rätten att anonymt tipsa nyheterna om missförhållanden skyddas av grundlag. Men kan journalisten verkligen garantera anonymiteten, med eller utan Datalagringsdirektiv? Det är hög tid att se över redaktionens rutiner om vi ska kunna behålla allmänhetens förtroende.
Detta är inte bara ett blogginlägg utan också en debattartikel. Jag blev inbjuden att göra ett inlägg på Second Opinion. Lyft gärna artikeln så ämnet stannar i fokus.
Gå till ett internetcafé och se till att ingen övervakningskamera fångar dig där du e-postar, råder SVT:s Uppdrag granskning sina tipsare. Skapa säker drop-box, kryptera och tunnla data för att skydda din källa, uppmanar Christopher Kullenberg journalistkåren. Klentroget ser sig Kjell Häglund med kollega omkring och försöker förstå om det här är på riktigt. Jo, det är det. Men källskydd är väldigt mycket mer också. Och det angår inte bara grävredaktioner utan oss alla. Det här ska vi journalister kunna redan, och allmänheten kunna lita på att vi kan. Innan källan kontaktar oss – och innan vi bränner en kontakt som kunde blivit en källa.
För ett par veckor sedan lade Beatrice Ask fram den senaste versionen av förslag på hur man kan ändra svensk lag för att inrymma det EU-direktiv om datalagring som Thomas Bodström var med och arbetade fram. Företag som tillhandahåller nät eller tjänst för elektronisk kommunikation ska i sex månader spara uppgifter om ”vem som kommunicerade med vem, när det skedde, var de som kommunicerade befann sig och vilken typ av kommunikation som användes.” Lagrådets utlåtande blev att den föreslagna datalagringen är ”ett försvarligt ingrepp i den personliga integriteten för att få till stånd nödvändiga brottsbekämpande åtgärder”.
Svenska Journalistförbundet konstaterar att EU:s datalagringsdirektiv hotar källskyddet. Den saker berör Lagrådet inte alls. I det 7-sidiga dokumentet kan man läsa förslag till förtydliganden och detaljändringar som att ett ”säkerhetsåtgärder” byts mot ”skyddsåtgärder” och ett ”syften” byts mot ”ändamål”. Ingenstans kan man utläsa om och i så fall hur Lagrådet övervägt hur de föreslagna ändringarna i Lagen om elektronisk kommunikation och Rättegångsbalken går ihop med svensk grundlag; Yttrandefrihetsgrundlagen och Tryckfrihetsförordningen.
Det är allas rättighet att skaffa och förmedla uppgifter om vad som helst till en person eller redaktion för publicering (meddelarfrihet). Reportern får inte avslöja varifrån uppgifterna kommer ifall uppgiftslämnaren vill eller behöver vara anonym (tystnadsplikt/källskydd). Om uppgiftslämnaren jobbar i stat, kommun eller landsting är det förbjudet för arbetsgivaren att försöka ta reda på varifrån tipset kom (efterforskningsförbud).
fritt formulerat från TF & YGL
Redan nu, utan Datalagringsdirektivets implementerande, finns teknisk och laglig möjlighet att ta fram uppgifter om elektronisk kommunikation. Vi har FRA-lag och Ipred och möjligheten att tömma en mobilmast på information på begäran vid en brottsutredning för att nämna några exempel. Emma på Opassande, Marie Andersson, undrar hur vi journalister hanterar källskyddet när det inte längre finns några skyddade platser för den sortens utfästelse ett källskydd innebär.
Som reporter på en lokalradiostation måste jag redan idag tänka på de digitala spåren - men nu är det insyn från till exempel en arbetsgivare och inte staten som är problemet. E-post, telefonens samtalslistor, datorns webbhistorik, det finns många ställen där spåret av tipset kan synas – och där arbetsgivaren har rätt att kontrollera sina anställdas kommunikation. En visselblåsare kan definitivt inte använda företagets maskinpark för att lämna uppgifter till en journalist.
En svår fråga är att som journalist vet jag ofta inte i förväg vem som kan tänkas bli en källa längre fram. Risken finns att de första kontakterna jag tog gällde en enkel faktakontroll – och då använde jag den vanliga telefonen. När det sen visar sig finnas en hetare historia än man anat är det så dags att börja tänka på anonyma mejlkonton, krypterade mejl och oregistrerade kontantkortsmobiler. Även ett dolt nummer i en samtalslista får klockor att ringa när arbetsgivaren börjar leta tjallaren efter historien publicerats.
Varje redaktion borde regelbundet se över sina rutiner för källskydd. Det finns hjälp att få, Jornalistförbundet har sin checklista, mediearbetsgivare har internkurser, hos Föreningen grävande journalister är ämnet förstås alltid aktuellt. Sätt er ner och diskutera redaktionens och medarbetarnas rutiner. Berättar vi för vår publik hur man kan lämna anonyma tips? Kan vi garantera anonymiteten med e-post? Hur kan vi fortlöpande hålla kontakt med en uppgiftslämnare?
När vi jobbar med ett uppslag där vi anar att det kan finnas något att gräva vidare i – tänker vi på hur vi tar kontakt redan första gången? Gömmer vi ip-numret när vi surfar in på företagets/organisationens webbplats? Vem som helst kan ju till exempel använda Mediacreeper för att få veta om tidningar, radio eller tv varit där.
En lätt förbisedd säkerhetsrisk är våra egna arbetskamrater. Mannen som tipsar om oegentligheter i taxibolaget som kör färdtjänst åt kommunen säger att han vill vara anonym. Då har du=reportern tystnadsplikt gentemot din redaktion, din arbetsledare och ansvarig utgivare också, såvitt inte något annat uttryckligen överenskommits med tipsaren.
Var sparar vi text, ljud, bild medan vi arbetar med det? Var skriver vi ut våra dokument? Hur förvarar vi lagringsmedia? Har alla medarbetare tillgång till låsningsbara skåp? Är den stöldbegärliga laptopen krypterad? Använder du en lösenfras istället för namnet på familjens hund som lösenord? Har du för vana att slå ctrl+alt+delete Lock workstation även när du bara hämtar en kopp kaffe? Berättar kvitton och reseräkningar vad du håller på med? Eftersom kollegorna alltså inte vet just den här storyn, detta namn, kartan med den här vägbeskrivningen är hemlig är det lätt hänt att någon snackar om nåt du låtit ligga framme.
Prislappen för tystnadsplikten är hög. Böter eller fängelse högst ett år om du uppsåtligen eller av oaktsamhet röjer en källa. Men ännu värre är att allmänhetens förtroende för journalister och massmedia raseras. De senaste dagarnas källskyddsdebatt lyfter upp frågan, och hos Opassande deklarerar signaturen Mumfi krasst:
”Mitt råd är att helt enkelt inte prata med journalister. Alls. I något ämne. Vill du verkligen vara den som ringde till redaktionen ungefär samma tid som någon annan, som vet något bättre än du att skydda sig? Inte jag.”
Vi journalister har inte råd att förlora förtroendet hos Mumfi och alla andra. Samhället har inte råd med det. Vad är ett samhälle där ingen vågar slå larm om missförhållanden, oegentligheter, skumraskaffärer, slöseri och slarv med skattepengar?
Alla journalister behöver inte vara krypteringsexperter men alla redaktioner behöver ha uppdaterade rutiner för att skydda sina källor.
Många medieföretag har egna experter och internutbildningar om källskydd, annars finns SJF:s checklista, ibland finns ämnet på FGJ:s Grävseminarium, Fojo och andra utbildningsföretag kan erbjuda tekniska, juridiska och journalistiska kunskaper. SVT:s Fredrik Laurin och Kenny Adersjö, SR:s Lotta Kjellin, Jenny Sanner Roosqvist och Johannes Rosendahl har lärt mig allt jag kan om digitalt källskydd.
Vänta inte på Datalagringsdirektivet – uppdatera källskyddet på din redaktion redan idag.
SR fällt för Facebookreklam
Radio och tv är inte längre analoga vågor av ljud och bild in i din apparat i köket, vardagsrummet och bilen. Radio och tv finns överallt; på bussen, älgjaktspasset, gymmet, skolkorridoren. Överallt där det finns tillgång till internet, där finns vi. På egen webbplats förstås, men också på andra plattformar. Youtube, Facebook, Twitter för att nämna några.
Eller, vänta, får jag det? Nämna företagens, varumärkenas namn?
Jo, det får jag.
Men jag får inte uppmana publiken att söka upp Sveriges radio på andra webbplattformar.
Det avgjordes i måndags av Myndigheten för radio och tv (tidigare Granskningsnämnden för radio och tv, nu sammanslagen med Radio- och tv-verket i nytt uppdrag).
Att uppmana publiken att gå med i en grupp, bli fan, eller säga sin mening på pulic service-programmets Facebooksida går över gränsen. Detta är otillbörligt gynnande av kommersiella intressen, enligt beslutet där dock nämndens ordförande var skiljaktig och ville fria.
”Vid bedömningen av om en vara eller tjänst framhävs på ett otillbörligt sätt får beaktas om graden av fokusering och exponering varit redaktionellt motiverad utifrån ett informations- och underhållningsintresse hos tittarna.”
Däremot friades ett program som upprepade gånger nämnde public service-programmets närvaro, och publikens närvaro, på Facebook och Twitter.
”Granskningsnämnden anser att det måste vara möjligt för SVT/SR att vara aktiv på olika plattformar och sociala nätverkssidor, och även att hänvisa till dessa i programverksamheten.”
Men det betyder inte att vi inte får prata om företag, nämna varumärkens namn, i positiva ordalag. I många fall är det förstås en fördel för företag bara att synas och bli omnämnda i massmedia även om nämnandet är neutralt. Företagen blir gynnade, vilket är tillåtet enligt reglerna för publice serviceprogrammen. Därmot får vi inte otillbörligt gynna.
”De upprepade uppmaningarna att besöka Facebook medförde dock en sådan fokusering på forumet som gick utöver vad som kan anses vara motiverat av detta informations- och underhållningsintresse. Granskningsnämnden anser därför att Facebook framhävdes på ett otillbörligt sätt i strid med bestämmelsen om otillbörligt gynnande av kommersiella intressen i radio- och TV-lagen.”
Det gäller att hålla tungan rätt i mun
”Debattens vågor om vårt reportage går höga på Twitter, så här säger en lyssnare…”
”Lyssnare har frågat på vår Facebooksida om…”
Är de okej?
”Säg din mening om vårt reportage på Twitter @SR_valet2010″
”Var med och tävla på vår Facebooksida…”
Inte okej?
De två besluten från Granskningsnämnden tar hänsyn inte bara till
* om det förekom uppmaningar till publiken att vara aktiva, ta ett beslut att gå med i en grupp till exempel, eller om informationen var passiv, här har det kommit in frågor
* utan också hur många gånger företaget/varumärket användes,
* och om det var motiverat av underhållnings- eller informationsintresse.
För mig som medarbetare i public service, på en lokal radiostation, känns gränserna inte helt glasklara. Och det finns bara ett sätt att gör dem tydligare.
Anmäl oss.
Granskningsnämnden och enbart granskningsnämnden kan sätta ribban för vad vi får säga i radio och tv. Ju fler beslut desto enklare för redaktionerna och ansvarig utgivare att se var gränserna går.
Intressant nog har jag inte sett något beslut som avgör vad vi får säga på vår egen webbplats. Hur många länkar till Youtube får jag lägga innan gynnandet blir otillbörligt? Får man uppmana ”Klicka här” för att komma till vår Facebooksida?
Hur tänker du?
Reblogg: En nationaldag att fira
En gång för hundra år sedan hade jag en annan blogg, och bloggade en nationaldag sålunda:
Det var väl bra att han drog dalkarlarna med på uppror och körde iväg Kristian tyrann, men det räcker väl med Vasaloppet för att minnas det? Att Gustav Vasa införde en enväldig kungamakt med ärvd tron, bidrog till reformationen med målet att lägga kyrkans rikedomar under kronan, att han detaljstyrde till den grad att bönder som inte tagit in skörden i tid riskerade dryga böter, att han stoppade gränshandeln med Danmark, och slog ner upprorsmakare som protesterade mot skatterna – är det nåt att fira?
Om det varit så att den svenska nationaldagen firades helt för 1809 års regeringsform, då vore det en annan sak. I slutet på 1700-talet och början på 1800-talet var det oroligt i världen, franska revolutionen 1789, Danmark förklarade Sverige krig, Gustaf III skaffade sig mer makt, men blev mördad på teatarn. Nästa kung intrigerade först mot Storbrittanien, sedan med. Missnöjet med Gustav IV Adolfs krigsföring var stort, och han kuppades bort, men det visade sig svårare än kuppmakarna trott att bli av med ryssarna, och Finland fick svenskarna inte tillbaka.
Det var nu juni 1809, och riksdagen fastställde en ny regeringsform. Nye kungen Karl XIII förlorade sin makt att döma, makten delades mellan kungen, riksdagen och domstolen. Adeln förlorar en del makt och privilegier. Högsta domstolen fick vi, och det första konstitutionsutskottet (som kan ifrågasätta regeringens styre), justiekansler och justitieombudsman, det är riksdagen och inte kungen som har rätten att beskatta folket – och här får svenska folket vissa medborgerliga rättigheter som viss religionsfrihet, yttrandefrihet, säkerhet till person och egendom, och därtill tryckfrihet, dvs rätten att ge ut tidningar som inte censureras, vi fick rätten att återge offentliga handlingar och protokoll m.m.
En liten bit på vägen mot ett demokratiskt statskick, det kan vi väl fira, även om vi inte gillar Gustav Vasa?
Förresten kan jag på en gång meddela att allt detta om kungarnas krigande osv hade jag ganska luddiga begrepp om innan jag nyttjade google, wikipedia, susning, runeberg, riksdag och regerings hemsidor…
Hade ni förresten en aning om att våra landshövdingar är engagerade i Rikskommittén Sveriges Nationaldag? Visste ni ens att nån sån kommitté fanns? Jag gjorde det inte…
”Rikskommittén Sveriges Nationaldag skall främja respekten och intresset för nationaldagen och för den svenska flaggan. Kommittén skall främja firandet av nationaldagen genom att samarbeta med lokala organisationer i rikets län och kommuner.”….”Huvudmän för kommittén är rikets landshövdingar. Huvudmännen tilllsätter styrelse för rikskommittén. Riksdagens talman är kommitténs ordförande.”
Och på den tiden, för hundra år sedan, hade jag inte vett att infoga länkar i texten
Om tio år
…Under arbete..
Jag fick en fråga som fick mina små grå att arbeta.
Vilken är den största förändringen som skett i medievärlden om tio år?
Min första tanke, jamen herregud, hur ska jag veta? Jag tar dagen som den kommer och vet inte ens vad jag ska äta till middag i dag…
Nå, efter att ha styrkt mig med kinakrogens buffé började jag tänka. Och pratade med 22-åriga Viktor, och med radiokollegan Anders.
För tio år sedan, när jag var ny journalist, garvade jag åt den som spådde tidningens och bokens död. ”Man kan ju inte ta med sig datorn i sängen”. Nu ligger jag i sängen och skriver på 12″-laptop, lyssnar på Black Sabbath via Spotify, kollar nyhetsflödet i rss-läsare och twitter.
Om tio år tror jag att mediekonsumenten ännu mer än i dag vill ha vad hen söker omedelbart och överallt. Det kan betyda att radio- och tv-kanaler som de tablålagda flöden vi känner inte längre finns – vem vill vänta på Ekot kvart-i-fem?
Min tio år gamla bilradio låter mig välja fram trafikinfo och nyheter, därutöver lyssnar jag på egenvald musik. I dag kan jag välja bort tv-reklam, hårddiskinspelaren gör mig mindre beroende av tablån och filmer hyr jag via bredband.
Om tio år tror jag mediekonsumenten väljer sitt eget flöde och fyller det med nyheter, film, debatt, humor, dokumentär, barnprogram. Online på beställning, nedtankat till egen hårddisk, kanske prenumererat som den gamla radiotidningen, att se/lyssna/läsa när man vill, vid skrivbordet på jobbet, tv:n hemma, mobilen på bussen.
Ooops, nu måste jag springa, skriver mer i kväll
Det här blev i alla fall svaret jag skickade iväg till Framtidsutredningen och den interna tidningen.
»Om tio år tror jag att mediekonsumenten ännu mer än i dag vill ha vad hen söker omedelbart och överallt. Det kan betyda att radio- och tv-kanaler som de tablålagda flöden vi känner inte längre finns – vem vill vänta på Ekot kvart-i-fem? Mediekonsumenten skapar sitt eget flöde av nyheter, film, kompiskonversation, musik, debatt etc, online i realtid eller beställt att ta del av när man har tid. Reklamen är självklart skräddarsydd utifrån dina nätvanor och vad du för tillfället ser/hör/läser, och den som har råd köper sig fri från reklamen. Konnässörer, samlare, undergroundgrupper håller old school-fanan högt och lägger boken på nattduksbordet, köper/säljer vinyl på auktion, och skickar demos på kassettband mellan varandra. Men kommer radion att ha den kultstatusen, att tillräckligt många vill betala för kanalerna?«
Vad tror du blir den största förändringen som skett i medievärlden om tio år? Hur tror du radio och tv utvecklas? Vilken blir public service roll?
Släpp public service fritt för demokratins skull
Detta är en artikel som också publiceras i Medievärldens public servicediskussion
Svensk public service ska inte vara någon dammig statlig institution, förpassad till gammelmediafacket. Vi ska finnas där publiken finns, både för Agda med köksradion i stugan och för barnbarnet Arvid med sin nya Iphone. Vi ska göra bra och underhållande program, sända angelägna nyheter och debatter så att folk kan delta både i politiska val och i samtalet kring fikabordet.
Det är många som tycker om public service. Somliga, som Norrans chefredaktör Anette Novak, tycker att programbolagens verksamhet ska begränsas för att inte störa marknaden. Andra, som Johan Grafström, redaktionschef på UR, varnar för hur illa det kan gå när den som anser sig hotad får bestämma villkoren. Några, som Joakim Jardenberg, vd på Mindpark, och Mikael Zackrisson, webbchef på Veckans affärer, försöker bryta dödläget och lanserar idén att inte slåss mot public service utan göra det till sitt genom att det blir fritt att återpublicera public service-material. Och jag, som är reporter och nyhetssändare på SR Västerbotten, tycker att det är public service uppgift att vara en nagel i ögat på de kommersiella mediebolagen och att erbjuda folket bra nyheter, debatt och underhållning till ett vettigt pris, inte att vara leverantör av material till mediebolag som tjänar pengar på vårt arbete.
Nu ifrågasätts public service uppdrag. Igen, får man väl säga. På kulturdepartementet finns en rapport som föreslår att programbolagen måste fråga om lov innan man startar en ny satsning. Tanken är att det ska bli en avvägning mellan värdet för publiken och risken att licensmedel används så att kommersiella medier konkurreras ut. Inte oväntat är Tidningsutgivarna positiva till idén, och public service-cheferna negativa.
Jag skulle vilja backa bandet till att tala om varför vi har public service över huvud taget. Jag uppfattar att det är mitt uppdrag att finnas där publiken finns, i radion, tv:n, datorn och mobilen. Att finnas där för hela publiken, inte bara den del som anses kommersiellt lönsam. Att finnas där för folket, för att det är en demokratisk rättighet att ta del av nyheter, debatt, kultur etc. så man kan delta i samhället, demonstrera mot planerade nedskärningar och gå till val, men också för att kunna delta i fikarumsdiskussionerna på jobbet – var det rätt låt som vann melodifestivalen? Man ska kunna delta även om man inte har så mycket pengar. Även om man inte har råd med tidningsprenumeration och betaltjänster på nätet.
Allt fler väljer bort betaltidningar till förmån för gratistidningar och webben, och SOM-institutets undersökning visar att höjda priser fått 38 procent att sluta prenumerera och 23 procent säger att pengarna inte räcker till tidning. Det är fler som väljer bort tidningen av ekonomiska skäl än för att de inte har tid att läsa den eller för att de hittar sina nyheter någon annanstans. Det är klart att det är ett problem för tidningsvärlden och mediehusen att fundera över. Att stänga in Sveriges radio, Sveriges television och Utbildningsradion bakom utvecklingshämmande förhandsprövning kommer knappast att ge mediepubliken mer pengar.
I styrelserum och på redaktionsmöten, i radiohus och i tidningsdeskar diskuteras oupphörligt hur man ska nå ut till publiken. Hur ska vi behålla den trogna publiken, och hur ska vi locka dem som ännu inte hittat oss. I Storbritannien stötte public servicebolaget BBC på patrull med satsningen på BBC Jam. Johan Grafström, redaktionschef på Utbildningsradion skriver:
”Fallet med BBC Jam är snarare ett tragiskt exempel som visar hur illa det kan gå. Ett litet antal etablerade förlagshus lyckas – utan att tydligt specificera sin kritik och än mindre belägga att de faktiskt lider skada – stänga en tjänst vars ambition var att digitalisera och demokratisera det engelska skolsystemet. Förlorarna är barn och unga i Storbritannien som gått miste om ett stort ambitiöst läroprojekt i allmänhetens tjänst.”
Sveriges radios vice vd Cilla Benkö är ledamot av European broadcasting union, EBU:s radiokommitté. Den bild hon förmedlar, som i informationen från mötet i Kroatien häromsistens, är att public servicebolagen i Europa jobbar på mot framtidens radio. Att SR/svensk public service inte går att jämföra rakt av med jätten BBC/brittisk public service men att vi kan lära oss av debatten där. Att trots SR:s relativa litenhet så lyssnar man på SR i EBU.
”Vår kunskap är ledande och efterfrågas ständigt när det gäller både programutveckling och tekniska kunskaper men vi är också bland de främsta när det gäller att tänka marknadsföring av radio och public service.”
Jag kan förstå om Norrans chefredaktör Anette Novak ser public servicebolagen som en stark konkurrent. Vi ska vara en stark konkurrent till de kommersiella bolagen, det är ju precis det som är public service roll. Tyvärr har jag inte sett till de av licensmedel välfyllda kassakistor Novak talar om, så vi har i skrivande stund inte ens en heltidstjänst vikt för webbarbete på P4 Västerbotten. Det räcker knappast för att slå undan benen på de lokala tidningsföretagen och mediehusen.
Enligt min mening måste public service vara lika bra som de andra radio- och tv-stationerna och tidningarna är, annars är vi ju inte ett fullgott alternativ för nyheter, debatt, kultur, livsstilsprogram, barnprogram m.m. Lyssnarna, tittarna och läsarna ska veta att vi inte väljer ämnen utifrån vilka annonser man kan sälja i anslutning till reportaget. Novak, som hittade en matsatsning på SR:s nya sajt undrar: ”Finns det ett starkt behov av statens ”opartiska och sakliga” receptsamlingar?” Ja, kanske finns det faktiskt ett behov av recept som inte är gjorda för/av mejeribranschen, eller sponsras av olivoljeföretaget. Mat är ju inget nytt för Sveriges radio, som vd Mats Svegfors påpekar i en kommentar, matprogram i radio har vi haft sedan 1930-talet.
Att en mediemarknad i kraftig strukturomvandling behöver tid för att formas av många fria aktörer håller jag med Norrans chefredaktör om. Till skillnad från henne drar jag inte slutsatsen att det behövs ännu en statlig utredning av public service uppdrag, jag tycker vi behöver lyssna mer på publiken.
Vad ska det bli av radiokocken i framtiden, hur ska nyheterna bäst göras och förmedlas så att så många som möjligt kan ta del av dem? Du som lyssnar, läser och bryr dig om Sveriges radio är inbjuden att diskutera, kommentera, reflektera över Framtidsutredningen som nås även via @framtidensmedia på twitter.
Lillemor Strömberg
Reporter och nyhetssändare på Sveriges radio P4 Västerbotten
