Skip to content

#Snömannen

17 mars, 2012

[View the story ”#snomannen” on Storify]

Youtube minns vad du gjorde

12 februari, 2011
Det pratas mycket i dessa dagar om hur sociala medier ställer särskilda krav på att vi kan hantera balansgången mellan arbete och fritid, yrkesroll och privatliv. Att allt vi skriver kommer att bevaras i evighet amen och vi kan aldrig ångra den där festbilden eller svavelosande twiten.
Visst är det sant. Men det var sant redan med tryckpressen och nagrabandspelaren. Denna söndag i februari, i nådens år 2011, klickade jag på en twittrad länk och förflyttades nio år tillbaka i tiden.
Erika Åberg twittrar länken till SR Västerbottens cover på We are the world

Tweet Snow Aid Stockholm

Snow Aid Stockholm, denna skämtsamma drift med 08-ornas oförmåga att handskas med snön fick större uppmärksamhet än vi nånsin trott. Ett infall, ett korridorsnack och plötsligt blev det en bandad liten lunchkonsert på Sveriges Radio Västerbotten. På youtube, med väl valda vinterbilder, kan vi njuta av skönsången igen.
Året var 2002. Januari. Snön föll. Den brukar göra det. Fast inte i Stockholm tydligen, för där var det kaos. Snökaos. Efter några dagars tjatande om snökaos i alla medier tänkte vi, väl valda delar av Sveriges Radio Västerbotten att vi kunde hjälpa till. Vi kan ju det här med snö. Hur idén om en hjälpsång för det katastrofdrabbade Stockholmsfolket föddes vet jag inte, och denna inspelningsdag drog jag snabbt hem efter morgonpasset. Så succén kan jag inte alls ta åt mig någon ära för. Snow Aid Stockholm sändes i P4 Västerbotten, och Marie-Caroline Biver som tidigare jobbat hos oss sände den i sitt P5 Stockholm. Studio Ett lade in hjälpvisan i sitt körschema. TV4 Botnia ringde och ville filma. Lovikkavantar och däck efterlystes till Radiohusets stora studio.
 
Dock var det något lite oklart hur stockholmarna tog emot vår utsträckta hand. Marie-Caroline mejlar från Stockholm: ”TACK!!!! Tack alla för hjälpen och för den fantastiska sången. Jag vågar nästan påstå att samtliga stockholmare stämmer in. Självklart måste vi åtgärda er insats på något sätt. Hur kommer ni att märka.” Nästa mejl, från Maria: ”P5 radio Stockholm uppmanar Stockholmarna till ett ordkrig med norrlänningarna efter P4 Västerbottens ”nidvisa” till Stockholmarna. Trots Ingalills tappra försök att framhäva hjälptanken, solidariteten och empatin i Snow Aid så verkade inte P5:s programledare förstå vår goda vilja.”
Dock nådde massmediehajpen av vår insats för stockholmarnas behov inte sin kulmen förrän dagen efter, 10 januari 2002, då nyhetsbyrån AP, Associated Press International skrev: 
Heaviest snowfall in 15 years has Swedes struggling to clear streets
AP Photos available
By TOMMY GRANDELL
Associated Press Writer
   STOCKHOLM, Sweden (AP) – Swedish workers took to the roofs this week to rid buildings of icicles after the death of a teen-ager raised criticism about the Scandinavian country’s
ability to handle its heaviest snowfall in 15 years.
   Snow in Sweden, which sits on the Arctic Circle, is hardly news, but winters have been mild in recent years and authorities in the capital were unprepared for about 40 centimeters (16 inches) of snow between Dec. 19 and Jan. 3, the total amount that fell last year.
   Storms combined with freezing temperatures and high winds led to the usual power cuts, havoc on the roads and rail chaos nationwide.
////
No more snow was expected in Stockholm during the next days, meteorologist Sten Laurin said, but in other parts of central and northern Sweden the snowfall continued, creating traffic problems.
   Staff at a radio station in Umeaa in the more remote northern half of Sweden had some fun with the dilemma, writing a song to the tune of «We Are The World» in which they offered to share shovels and winter tires with Stockholmers.
   Umeaa is 500 kilometers (300 miles) north of the capital.”
Nä, vi behöver inte utmåla sociala medier som livsfarliga för att inget går att sudda bort. Det gick så bra att sprida mer eller mindre väl valda delar av vårt mer eller mindre professionella liv med gammelmedia innan Facebook. Och det kommer fortfarande att vara något vi måste träna på, reflektera över, när Twitterglöden falnat.
Vi som jobbar på radion pratar om att det är ett så flyktigt medium. Nu hörs jag, och nu är det borta. Det är förstås inte sant. Inte bara för att allt vi säger och gör i radioetern sparas i arkiv, utan för att det sparas i folks minne. I åratal kommer vi att minnas Cecilia Uddéns rapporter från ett Kairo i revolution. Jag ler fortfarande varje gång jag tänker på min kollega Per-Gunnar Erikssons direktsändning från den nyanlagda skridskobanan på torget.
Hur den här ljudsnutten hamnat på Youtube vet jag inte. Någon medarbetare från endera radiohusen? En radiolyssnare som bandat? En webbesökare som hämtat ner ljudet från vår sajt? Mindre troligt är kanske att någon medarbetare på Statens ljud- och bildarkiv lyssnade igenom just detta av alla inskickade referensband och fann denna pärla värd att förevigas lite extra. Någon fann i alla fall den värd att bevara – och skicka vidare.
Fantastiskt.

Nätfolk räddar liv

24 januari, 2011

Näthatet hade jag tänkt skriva om, och samlade länkar om twitterbråket kring Marcus Birros krönika och Expressens artikelserie om näthatet. Fast nu känns den tänkta bloggtexten irrelevant. Vad spelar några hetsiga dramatiska uttalanden i det mediala scenljuset för roll när det pågår riktiga draman på liv och död alldeles intill fast utan löpsedelsrubriker?

Under några söndagstimmar fungerade nätet – bloggvärlden och Twitterville – som en larmkedja, ett rådgivningsforum, en sambandscentral, en teknisk support och ett debriefingteam.

Det här var tweeten som jag snappade upp

Vet  du vem det är? Kan du ta reda på ip-numret? Fråga polisen om råd, ring SOS om det är akut.

Råd, kommentarer, frågor och stöttande ord strömmade in medan Cattis försökte få tag i någon ansvarig för sidan där kommentaren fanns. Hon sökte kontakt med personen som skrev kommentaren om självmord, lade upp länkar där det finns hjälp att söka och nån att prata med, och hon kontaktade polisen.

Cattis/@catify berättar hela historien på sin blogg På riktigt, och skriver om upplösningen.

Okej, då är det alltså inte ”bara hetsare” därute, det finns alltså mängder av människor som faktiskt agerar! Vi lyckades få kontakt med personen ifråga och hoppas nu att han/hon får den hjälp han/hon så väl behöver och väljer livet istället! Jag kanske agerade i onödan den här gången, men better safe, than sorry och man kan aldrig överväga att skita i ett så tydligt rop på hjälp, bara för att det kanske inte är allvar – inte enligt mig i alla fall!

Jag håller förstås med Cattis, man ska agera. Att personer som talar om självmord inte kommer att gå till handling är en myt.

I samband med något reportage för något år sedan gjorde jag en lista med telefonlinjer, länkar och kontakter som förebygger självmord, den länken skickade jag till Cattis. Det finns också en folder med Psykisk livräddning för den som tänker på självmord.

Det är tre gånger så många som dör genom självmord än som dör i trafiken. Ändå vet många av oss mer om hur man hjälper någon som skadats i en bilolycka än om hur man bemöter den som är i psykologisk kris, som tappat orken och som behöver psykologisk livräddning. Men det stödet finns i telefonlinjer, inom den psykiatriska vården och i föreningar. Vi har samlat telefonnummer och länkar (här nedan).

Medmänsklighet och kärlek, likväl som irritation och hat, finns där det finns människor. Nätet är varken ont eller gott, det blir vad vi människor gör det till. Nätet är kommunikation. Det går snabbare än insändarsidan att nå ut med sin kritik, men det går också snabbare att komma fram med hjälp och stöd.

————————-

Uppdaterat 11:40

Kul att så många uppmärksammat historien om psykologisk livräddning på nätet!

Lite ironiskt, på ett kul sätt, att historien jag berättade som en motvikt mot det förmenta näthatet som publicerat i bland annat Expressen, i dag toppar Expressenjournalisten Niklas Svensson daily.

Paper.li är en tjänst som sammanställer länkar ur ett twitterflöde och visar små aptitretare som en sorts nättidning. Vilka länkar som väljs ut och på vilka meriter har jag ingen aning om.

Jag har förresten också en daily, baserad på de drygt 200 personer och nyhetstjänster som ingår i mitt flöde.

————-

Uppdaterat 16:29

Denna historia gav också upphov till en nyhet i Sveriges radio Västerbotten

——————-

Mer uppdatering

Hela cirkusen med näthat som startade med krönikan om den rullstolsburna flickan – som var en del i en tv-inspelning för TV 3 Varning för barn, skriver Dagens Media

Till försvar mot utkrävande av webblogg

2 december, 2010

I slutet av oktober blev NSD, Norrländska socialdemokraten, bombhotad. Under utredningen kom polisen fram till att hotet hade sänts från polishuset i Luleå, eller åtminstone en ip-adress som gör gällande det.

Polisen begär att få ta del av loggfiler på NSD:s webbserver – och NSD:s ansvarige utgivare Anders Ingvarsson säger nej med hänvisning till källskyddet.

Daniel Nordström, tf redaktionschef och ansvarig utgivare på Västerbottens folkblad, bloggar. Tillsammans med kollegarna Örjan Pekka, Haparandabladet och Ingvar Näslund, Västerbottens-Kuriren har han skrivit en debattartikel som publiceras av Medievärlden.

”Det är okunnigt av polis och åklagare att kräva ut hela loggfilen från dagen för hotet. Loggfilen innehåller tusentals uppgifter om vilka som besökt NSD:s webbsida, men också uppgifter som gör det möjligt att spåra uppgiftslämnare och tipsare. Detta borde polis och åklagare ha förstått”, skriver vi i debattartikeln.

Läs debattartikeln – delta i debatten – försvara rätten att lämna tips och uppgifter till medierna anonymt!

Ingvar Näslund skrev förresten i VK i lördags om rätten att kontakta media och arbetsledare/chefer som ringer VK för att försöka ta reda på vem som lämnat uppgifterna till tidningen – vilket är ett brott. Läs den också!

Sveriges radio håller kurs i källskydd

1 december, 2010

Sedan regeringen lade fram datalagringsdirektivet för några veckor sedan har debatter om digitalt källskydd poppat upp här och var. Emma på Opassande ställde frågan Hallå alla journalister, hur är det med källskyddet? Jag hakade på och blev inbjuden att skriva på Second-Opinion Källskydd är en överlevnadsfråga. Svenska journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén radar upp de protester och remissyttranden SJF gjort angående lagförslag/lagar som hotat/hotar källskyddet. Och så kommer hon med en utmaning:

– Journalistförbundet är med som en del av journalistbranschen och verkar för att vi ska kunna skydda våra källor på bästa sätt. Men för att vi ska få full effekt måste de stora mediearbetsgivarna och utgivarna ut på banan. Vem av Jan Scherman, Eva Hamilton, Mats Svegfors, Jan Helin, Thomas Mattsson, Martin Jönsson och Gunilla Herlitz, för att nämna några, är först med att berätta vad de har gjort och gör för att hjälpa sina anställda att skydda sina källor på det sätt grundlagen föreskriver? undrar och uppmanar Agneta Lindblom Hulthén, ordförande Journalistförbundet.

Om det är några av de stora mediearbetsgivarna som svarat, i debattartikel, blogg, radio-/tv-debatt eller på annat sätt så har det i alla fall gått mina ögon och öron förbi.

I morse när jag kom till jobbet fick jag i alla fall en sorts svar, på Sveriges radios intranät fanns en puff för att anmäla sig till en kurs i källskydd.

Skydda dina källor

Vet du hur lätt det är att spåra din kommunikation via internet, mejl och mobiltelefon? Lär dig hur du skyddar våra källor och vårt arbetsmaterial i vår digitala värld. För källornas skull. Och din egen.  Välkommen på lunchkurs 7 eller 14 december.

Vi bjuder på lunchmacka! Mer info och anmälan på Utbildningsplattformen (länk fungerar endast inom SR:s nätverk)

Det här är ju inte första gången som SR håller kurs i källskydd. Under 2008 gjordes en utredning om digitalt källskydd, och Lotta Kjellin som var projektledare skrev i maj 2008:

arbete har påbörjats till en utbildningsdel som skall vara med i ordinarie utbildningar och till en Verktygslåda på Utbildningsplattformen.

Reporternätverket och nyhetscheferna har redan på sina möten börjat diskutera Digitalt Källskydd. De är mycket engagerade.

Delar av det som tas upp i utredningen finns med i SR Handboken.

Kommande aktiviteter:

Vid planering av utbildningar skall vi samarbeta med projektet den mobila arbetsplatsen.

Införskaffning av låsbara skåp, se till att kontantkortstelefoner finns tillgängliga m.m.

Förnya SR IT-säkerhetspolicy.

Beslut om vilka verktyg som SR skall använda ( t ex krypteringsprogram).

Eventuellt en engångssatsning som ger personalen på SR ökad medvetenhet kring ämnet. T ex kan frågor på varje arbetsplats diskuteras kring vad digitalt källskydd innebär och hur det kan beröra medarbetares arbetsuppgifter. 

Vilka av punkterna som kan prickas av som genomförda, eller återkommande uppdaterade, har jag inte koll på. Vissa detaljer, som att reporternätverket har fått utbildning, men att vi på SR Västerbotten fortfarande inte har någon oregistrerad kontantkortstelefon, vet jag dock.

Hur är det på din arbetsplats? Och har du sett svar från mediearbetsgivarna?

Radioreklam: Bloggare kliver från köket till radions finrum

29 november, 2010
Kakorna intar P1

Uppdaterat efter presskonferensen

Uppdaterat 2: länkar till artiklar etc efter presskonferensen

Medievärlden är i sanning spännande att leva i nu. Somliga håller hårt i sina vanor och traditioner, vill ha sin vanliga tidning att prassla med vid morgonkoppen. Andra rusar med ett glädjetjut in i framtiden, lyssnar på nyheterna i mobilen och bloggar om dem från bussen. Anor och kvalitet ställs ibland mot snabbhet och fragmentarisering. Djup och seriositet mot design och lekfullhet. Å andra sidan söker många sätt att förena det bästa av de olika världarna.

I radiohuset i Umeå växer ett sådant projekt fram. Bloggaren Underbara Clara tar steget från sin framgångsrika blogg i köks- och hemmiljö in i det man ibland kallar radions finrum, P1.

Under vårvintern gör Clara Lidström och programledaren & producenten Erica Dahlgren radio tillsammans för sändning i Sveriges radio P1.

På tisdag 30/11 kl 11 presenteras programmet i radiohuset, Mariehemsvägen 4, Umeå.

Välkommen att vara med!

Ta till vara med pyssel och pynt

Det här kan bli hur spännande som helst, tänker jag. I matbloggarvärlden pågår en diskussion om bloggarnas innehåll och yta. När listan på nominerade till Matbloggspriset presenterades uppstod en debatt om cupcakebloggarna med stora skaror läsare kontra såväl mer eller mindre professionella bredare matbloggar som nischade mule-till-svanstraditionalister och surdegsbloggare. Årets matblogg 2010 blev förresten Kaffekokarboken och det uppstickande Alternativa matbloggspriset gick till Gittos mat

Ibland talar man om att professionalism och erfarenhet skänker trovärdighet, medan en del amatörer och ovana bloggare och skribenter balanserar på gränsen till textreklam och brott mot marknadsföringslagen. Debattämnet sträcker sig förstås bortom matbloggarna, gratisproverna på årets skinka och skaldjursresorna. Somliga pekar på till exempel rese- och nöjesjournalistiken, recensionerna och  undrar hur många artiklar som faktiskt skulle bli skrivna om redaktionen skulle avstå från gratisresor och sponsrade evenemang, andra undrar i vems intresse det är att journalisten förväntas få hänga med gratis. Ett reportage i Dagens nyheter Bostad drog igång en het debatt om journalistiken och skrivandet kring hem och inredning, men också om symbiosen mellan bokstäverna och siffrorna – det redaktionella materialet och beroendet av inkomster från annonsörer. Avundsjuka eller varumärkesporr – befogat ifrågasättande eller nätlynchning?

Underbara Clara är på intet vis någon oprövad amatör, vare sig i blogg- eller medievärlden. Journalisten, fotografen och bloggaren Clara Lidström har gjort avtryck hos både Västerbottens folkblad och Västerbottens-kuriren, nominerats och prisats för sin blogg.  Hon är också tydlig med att hennes blogg inte är till salu, och uppmanar även andra att följa de etiska spelreglerna.

Vi som bor i Västerbottens län – eller upptäckt radion på webben – har redan kunnat höra Clara i programpunkten Pikant i Sveriges radio Västerbotten P4.

Jag är jättenyfiken på hur det kommer att låta i P1!

Och förresten – det kommer att serveras drömmuffins vid presskonferensen.

Betyder det att Sveriges radio har tagit cupcakebloggandet till sin barm? Eller är muffinsmakandet ett avståndstagande från de dekorerade kusinerna?

Kakorna intar P1

Uppdaterat: Underbara Clara berättar själv efter presskonferensen

Äntligen officiellt!

P1-programmet kommer att heta Husmorsskolan. Namnet klingade bekant i mina öron och bland SR Minnens webbarkiv hittade jag en pärla från 1950. Programmet om välkläddhet handlar om rena linjer, knippen av veck, hur valet av ett konsekvent färgschema gör det ljuvligt och billigt när kappan passar även till den lite finare sommarklänningen samtidigt som ens personlighet understryks av en garderob i brunt, blått eller kanske mörkgrönt. Brokigheten, färgglädjen och blommorna tyckte journalisten och debattören Else Kleen att vi skulle lämna åt naturen själv.

”Allt vad vi kan ernå, även med de mest kostbara tryckta tyger, blir ändå bara en karikatyr av naturens egen prakt.”

Else Kleen om välkläddhet

Det märks att det gått 60 år sedan Humorsskolan sändes, samtidigt som inte mycket förändrats alls. Konsten att vara välklädd kopplas ihop med kvinnans yttre och de rådande skönhetsidealen.

”Svenskan väger för mycket och vore lättare att klä om hon vägde mindre. Men eljest är hon dess bättre snygg nog; lång och rak, och med riktiga proportioner i horisontalplanet.”

Uppdaterat 2:

Presskonferens i videoformat, foto och redigering: Per-Gunnar Eriksson, P4 Västerbotten

Längst ner i artikeln finns videon inbäddad

Lokala massmedier och bloggare bevakade presskonferensen och här är några exempel på presseko:

Tv4 Umeå: Underbara Clara i radions finrum

Västerbottens-kuriren: Underbara Clara i rikssänd radio

Västerbottens folkblad: Underbara Clara gör ”Husmorsskolan”

Norran: Husmorsskola med Underbara Clara

Karins konstgrepp: Husmorsskolan

Kurbits: Underbara Clara pysslar i nytt radioprogram

Ebbas blogg: Grattis till programmet!

Försök att inte se så snygg ut:  Länkkärlek

Radionytt: Bloggare ger husmorstips i P1

Ekonördarna på Lyckobacken: Ingenting är omöjligt och ingen är gladare än jag

Transparens och disclaimer: Jag jobbar på nyheterna i SR Västerbotten P4 och är inte inblandad i produktionen av vare sig det nya P1-programmet eller det tidigare P4-programmet. Clara känner jag inte mer än att jag läst hennes blogg nån gång. Om något är hon, som frilansande journalist, en konkurrent. Jag har inget att vinna på att marknadsföra henne, bloggen eller programmet.

Däremot tycker jag att det är kul att marknadsföra radiohuset i Umeå med lokalredaktioner i Skellefteå och Lycksele. Vi gör radio inte bara för sändning i P4 Västerbotten utan även samhällsjournalistik, musik, kultur och humor i P1, P2, P3, Sisuradio och Sameradion.

Källskydd en överlevnadsfråga

22 november, 2010

När data sparas – om vem du talar med, hur länge och var du befann dig – är det rimligt att ifrågasätta om någon kan garantera källskyddet längre. Rätten att anonymt tipsa nyheterna om missförhållanden skyddas av grundlag. Men kan journalisten verkligen garantera anonymiteten, med eller utan Datalagringsdirektiv? Det är hög tid att se över redaktionens rutiner om vi ska kunna behålla allmänhetens förtroende.

Detta är inte bara ett blogginlägg utan också en debattartikel. Jag blev inbjuden att göra ett inlägg på Second Opinion. Lyft gärna artikeln så ämnet stannar i fokus.

Gå till ett internetcafé och se till att ingen övervakningskamera fångar dig där du e-postar, råder SVT:s Uppdrag granskning sina tipsare. Skapa säker drop-box, kryptera och tunnla data för att skydda din källa, uppmanar Christopher Kullenberg journalistkåren. Klentroget ser sig Kjell Häglund med kollega omkring och försöker förstå om det här är på riktigt. Jo, det är det. Men källskydd är väldigt mycket mer också. Och det angår inte bara grävredaktioner utan oss alla. Det här ska vi journalister kunna redan, och allmänheten kunna lita på att vi kan. Innan källan kontaktar oss – och innan vi bränner en kontakt som kunde blivit en källa.

För ett par veckor sedan lade Beatrice Ask fram den senaste versionen av förslag på hur man kan ändra svensk lag för att inrymma det EU-direktiv om datalagring som Thomas Bodström var med och arbetade fram. Företag som tillhandahåller nät eller tjänst för elektronisk kommunikation ska i sex månader spara uppgifter om ”vem som kommunicerade med vem, när det skedde, var de som kommunicerade befann sig och vilken typ av kommunikation som användes.” Lagrådets utlåtande blev att den föreslagna datalagringen är ”ett försvarligt ingrepp i den personliga integriteten för att få till stånd nödvändiga brottsbekämpande åtgärder”.

Svenska Journalistförbundet konstaterar att EU:s datalagringsdirektiv hotar källskyddet. Den saker berör Lagrådet inte alls. I det 7-sidiga dokumentet kan man läsa förslag till förtydliganden och detaljändringar som att ett ”säkerhetsåtgärder” byts mot ”skyddsåtgärder”  och ett ”syften” byts mot ”ändamål”. Ingenstans kan man utläsa om och i så fall hur Lagrådet övervägt hur de föreslagna ändringarna i Lagen om elektronisk kommunikation och Rättegångsbalken går ihop med svensk grundlag; Yttrandefrihetsgrundlagen och Tryckfrihetsförordningen.

Det är allas rättighet att skaffa och förmedla uppgifter om vad som helst till en person eller redaktion för publicering (meddelarfrihet). Reportern får inte avslöja varifrån uppgifterna kommer ifall uppgiftslämnaren vill eller behöver vara anonym (tystnadsplikt/källskydd). Om uppgiftslämnaren jobbar i stat, kommun eller landsting är det förbjudet för arbetsgivaren att försöka ta reda på varifrån tipset kom (efterforskningsförbud).

fritt formulerat från TF & YGL

Redan nu, utan Datalagringsdirektivets implementerande, finns teknisk och laglig möjlighet att ta fram uppgifter om elektronisk kommunikation. Vi har FRA-lag och Ipred och möjligheten att tömma en mobilmast på information på begäran vid en brottsutredning för att nämna några exempel. Emma på Opassande, Marie Andersson, undrar hur vi journalister hanterar källskyddet när det inte längre finns några skyddade platser för den sortens utfästelse ett källskydd innebär.

Som reporter på en lokalradiostation måste jag redan idag tänka på de digitala spåren – men nu är det insyn från till exempel en arbetsgivare och inte staten som är problemet. E-post, telefonens samtalslistor, datorns webbhistorik, det finns många ställen där spåret av tipset kan synas – och där arbetsgivaren har rätt att kontrollera sina anställdas kommunikation. En visselblåsare kan definitivt inte använda företagets maskinpark för att lämna uppgifter till en journalist.

En svår fråga är att som journalist vet jag ofta inte i förväg vem som kan tänkas bli en källa längre fram. Risken finns att de första kontakterna jag tog gällde en enkel faktakontroll – och då använde jag den vanliga telefonen. När det sen visar sig finnas en hetare historia än man anat är det så dags att börja tänka på anonyma mejlkonton, krypterade mejl och oregistrerade kontantkortsmobiler. Även ett dolt nummer i en samtalslista får klockor att ringa när arbetsgivaren börjar leta tjallaren efter historien publicerats.

Varje redaktion borde regelbundet se över sina rutiner för källskydd. Det finns hjälp att få, Jornalistförbundet har sin checklista, mediearbetsgivare har internkurser, hos Föreningen grävande journalister är ämnet förstås alltid aktuellt. Sätt er ner och diskutera redaktionens och medarbetarnas rutiner. Berättar vi för vår publik hur man kan lämna anonyma tips? Kan vi garantera anonymiteten med e-post? Hur kan vi fortlöpande hålla kontakt med en uppgiftslämnare?

När vi jobbar med ett uppslag där vi anar att det kan finnas något att gräva vidare i – tänker vi på hur vi tar kontakt redan första gången? Gömmer vi ip-numret när vi surfar in på företagets/organisationens webbplats? Vem som helst kan ju till exempel använda Mediacreeper  för att få veta om tidningar, radio eller tv varit där.

En lätt förbisedd säkerhetsrisk är våra egna arbetskamrater. Mannen som tipsar om oegentligheter i taxibolaget som kör färdtjänst åt kommunen säger att han vill vara anonym. Då har du=reportern tystnadsplikt gentemot din redaktion, din arbetsledare och ansvarig utgivare också, såvitt inte något annat uttryckligen överenskommits med tipsaren.

Var sparar vi text, ljud, bild medan vi arbetar med det? Var skriver vi ut våra dokument? Hur förvarar vi lagringsmedia? Har alla medarbetare tillgång till låsningsbara skåp? Är den stöldbegärliga laptopen krypterad? Använder du en lösenfras istället för namnet på familjens hund som lösenord? Har du för vana att slå ctrl+alt+delete Lock workstation även när du bara hämtar en kopp kaffe? Berättar kvitton och reseräkningar vad du håller på med? Eftersom kollegorna alltså inte vet just den här storyn, detta namn, kartan med den här vägbeskrivningen är hemlig är det lätt hänt att någon snackar om nåt du låtit ligga framme.

Prislappen för tystnadsplikten är hög. Böter eller fängelse högst ett år om du uppsåtligen eller av oaktsamhet röjer en källa. Men ännu värre är att allmänhetens förtroende för journalister och massmedia raseras. De senaste dagarnas källskyddsdebatt lyfter upp frågan, och hos Opassande deklarerar signaturen Mumfi krasst:

”Mitt råd är att helt enkelt inte prata med journalister. Alls. I något ämne. Vill du verkligen vara den som ringde till redaktionen ungefär samma tid som någon annan, som vet något bättre än du att skydda sig? Inte jag.”

Vi journalister har inte råd att  förlora förtroendet  hos Mumfi och alla andra. Samhället har inte råd med det. Vad är ett samhälle där ingen vågar slå larm om missförhållanden, oegentligheter, skumraskaffärer, slöseri och slarv med skattepengar?

Alla journalister behöver inte vara krypteringsexperter men alla redaktioner behöver ha uppdaterade rutiner för att skydda sina källor.

Många medieföretag har egna experter och internutbildningar om källskydd, annars finns SJF:s checklista, ibland finns ämnet på FGJ:s Grävseminarium, Fojo och andra utbildningsföretag kan erbjuda tekniska, juridiska och journalistiska kunskaper. SVT:s Fredrik Laurin och Kenny Adersjö, SR:s Lotta Kjellin, Jenny Sanner Roosqvist och Johannes Rosendahl har lärt mig allt jag kan om digitalt källskydd.

Vänta inte på Datalagringsdirektivet – uppdatera källskyddet på din redaktion redan idag.