Skip to content

Fackbasens försvar

14 mars, 2010

Nej, inte har jag fått något svar på mejlet jag skickade torsdag kväll. Men jag är inte ensam om att ha tyckt och frågat, så fredagens krönika  ägnades delvis åt att bemöta detta. Dock fick jag inte svar på 

  • till vem hade Kulturskaparna tänkt sig att ev pengar för public sevice på webben skulle gå
  • hur tänkte Agneta Lindblom Hulthén när hon tog ställning åt mig och alla andra public serviceanställda i en kontroversiell fråga

Däremot får vi veta varför hon å SJF:s vägnar gått med i Kulturskaparna – för att medlemmarnas material används på nätet utan att hänsyn tas till deras rättigheter. Och nej, Lindblom Hulthén menar att SJF inte riskerar källskyddet.

»Kulturskaparna förespråkar inte omfattande, integritetskränkande kontrollsystem. Källskyddet är inte och har aldrig varit hotat av att intressenter sätter sig ner och seriöst diskuterar hur de kan bidra till att det skapas enkla, smidiga och användarvänliga metoder för att betala för användning av upphovsrättsligt skyddat material genom deras nät.«

Och därifrån ett stort hopp till faran med mediekoncentration via att om inte svenskarna smidigt kan betala så blir det bara Bonniers och Schibsted som har råd att producera.

Och hur tänker sig Kulturskaparna skilja ut den trafik i näten som består av upphovsrättskyddat material som ska betalas för (ex.vis. film som ingår i ett abonnemang), upphovsrättsskyddat material som redan är betalt (genom exvis tv-avgift), upphovsrättsskyddat material som delas ut gratis (av t.ex. demoband), och upphovsrättsskyddat material som inte är fritt fram att utnyttja även om man betalar för det (en journalist som vill ha kontroll över i vilka sammanhang dennes text/bild/ljud/film förekommer)? Och hur ska allt detta skiljas ut från material som inte har upphovsrättsskydd (för att det till exempel inte anses ha tillräcklig verkshöjd, är tillräckligt unikt)?

Hur i all världen ska någon kunna skilja ut något över huvud taget i näten – utan just omfattande, integritetskränkande kontrollsystem?

Vilket förstås hotar just källskyddet.

Eller tänker sig Kulturskaparna och SJF att svenskarna ska betala för all trafik eller en viss trafikmängd, av allt som finns på nätet, och sedan ska pengarna fördelas till… vaddå? De stora bolagen – som naturligtvis kommer att sända pengarna vidare till demobanden och hobbybloggarna? Och journalisten som ville ha kontroll över hur den artikeln med det känsliga ämnet hanterades förlorade kontrollen – men fick ju betalt och kan därmed inte klaga?

Jag vet att Svenska journalistförbundet inte bara är ett fackförbund utan också ett yrkesförbund, och därmed agerar för medlemmarnas bästa i frågor som press- och yrkesetik, yttrande- och tryckfrihet, öppenhet och upphovsrätt. Men SJF:s, och därmed mitt eget, deltagande i Kulturskaparna känns för mig som journalist i public service verkligen inte som det bästa för vare sig mig eller min publik.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: