Skip to content

SJF – Kronorna vs demokratiska principer

17 mars, 2010

Suck. Nu är förbundsstyrelsens svar riktat till Sofia efter hennes brev och inte till mig, men som SJF-medlem kan jag inte låta bli att ta åt mig och replikera. Styrelsen skriver:

»Att delta i olika kampanjer och manifestationer som kampanjen för Dawit Isaak, våra stora upphovsrättskampanjer och Kulturskaparna är en fråga som förbundsstyrelsen förfogar över.«

Bara för att styrelsen har formell rätt att driva kampanj och gå med i lobbyorganisationer innebär det inte att det är en bra idé.

Bara för att styrelsen har uppdraget att försvara värden som upphovsrätten innebär det inte att det är en bra idé att göra det på bekostnad av andra värden som man också har uppdrag att försvara, som källskyddet.

Jag blir faktiskt bestört när förbundsstyrelsen finner det gott att inte svara på farhågorna kring om det över huvud taget går att garantera källskyddet ifall ISP ska avkrävas ansvar för vad som transporteras i nätet, utan kort konstaterar:

»Källskyddet är en plikt för journalisten.«

 Ursäkta?

En plikt? Om en person lämnar uppgifter för publicering till mig är jag enligt grundlag skyldig att försvara dennes anonymitet. Om jag glömmer en postitlapp med namnet på fel ställe, ringer ett telefonsamtal som någon hör, kan jag bli dömd till fängelse.

Källskyddet anses så viktigt i det svenska samhället att det ligger i grundlag, och alltså inte kan förändras i ett enkelt riksdagsbeslut.

Varför ställer sig inte SJF på barrikaderna, bildar allianser och driver kampanj till försvar för det digitala källskyddet mot FRA-lag, datalagringsdirektiv och andra lagar och regler som numera gör det omöjligt att garantera att en e-post kommer fram till redaktionen utan att ha passerat filter, registrering och granskning?

Istället väljer förbundsstyrelsen att driva frågan om upphovsrätten med argumentation riktad mot en fiende som inte existerar – det är ingen som vill ta bort upphovsrätten. Det är ingen som nekar oss lön för utfört arbete. Om publiken inte vill köpa våra artiklar, reportage och dokumentärer för att det finns andra som skänker bort sitt arbete så kan vi inte med upphovsrätten tvinga folk att betala.

»Idag ställs framförallt våra frilansande kolleger inför ultimativa avtal från de stora medieägarna som kräver att de ska uppge sin upphovsrätt helt och för all framtid om de ska få sälja sin journalistik. Däri ligger det stora hotet mot mångfalden och öppenheten och där behöver vi alla vara med och försvara upphovsrätten.«

Visst är det jättetråkigt om frilansare inte kan försörja sig på journalistiken, precis som det är ett stort problem att journalistvikarier tvingas flacka landet runt när mediearbetsgivare sätter i system att byta ut dem innan de får återanställningsrätt. De problemen tror jag faktiskt inte att man löser med en Kulturskapar-kampanj riktad mot publiken och företag som tillhandahåller internettjänster.

Jag tar också illa upp när förbundsstyrelsen, och tidigare ordföranden i sin krönika, berömmer sig av att försvara den individuella/kontinentala upphovsrätten till skillnad från den arbetsgivarknutna/angloamerikanska – utan att med ett ord nämna att den har man förhandlat bort för många år sedan för SR-anställda. (Den ekonomiska upphovsrätten förhandlades bort när SIF/Unionen organiserade de anställda, och förhållandet kvarstår i dag oavsett SR-medarbetaren valt SJF eller Unionen)

Jag får månadslön, SR får den ekonomiska upphovsrätten till allt jag producerar på arbetstid. Jag får inte mer betalt om min nyhet sänds av 14 lokalradiostationer istället för 1, jag får inget för att reportaget läggs på webben, och ett program som ligger i humorarkivet och får publiken att garva i åratal ger inte ett öre mer till sin skapare. Detta är den angloamerikanska modellen i svensk användning.

Jag kan inte säga att jag älskar den oreserverat. Men om valet står mellan att försvara rätten för mina kollegor att kunna sälja en artikel/ett reportage flera gånger och att försvara rätten till anonymitet för uppgiftslämnare väljer jag tveklöst källskyddet.

Annonser
38 kommentarer leave one →
  1. 17 mars, 2010 21:58

    Det är inte SJF som förhandlat bort upphovsrätten för journalisterna på SR.
    Den förhandlades bort då dåvarande SIF, nuvarande Unionen, hade förhandlingsrätten för journalisterna på dåvarande Sveriges Radio.

    • 17 mars, 2010 22:14

      Mittåt! Jag ändrar genast

      Ändock är resultatet detsamma, inom SJF och på SR finns alltså många hundra medlemmar utan individuell/kontinental upphovsrätt

  2. Eva Nilzon permalink
    17 mars, 2010 22:22

    Hej!
    Om du vill veta hur Journalistförbundet kämpat och kämpar för öppenhet och mot övervakning så kan du kolla här. http://www.sjf.se/pls/portal/docs/1/1847828.PDF Remissvar om regeringens förslag om att tillåta hemlig rumsavlyssning.
    Eller här http://www.sjf.se/pls/portal/docs/1/1847827.PDF om regeringens förslag om att tillåta telefonavlyssning.
    Eller här http://www.sjf.se/portal/page?_pageid=53,12009417&_dad=portal&_schema=PORTAL&element_id=9547104 om att EU ville försämra insynen i kommissionens förvaltning.
    Eller här där du kan få handfasta råd i hur du som yrkesverksam kan skydda dina digitala källor http://www.sjf.se/portal/page?_pageid=53,8980549&_dad=portal&_schema=PORTAL
    Eller här http://www.sjf.se/pls/portal/docs/1/2501829.PDF Remissvar om FRA.
    Här kan du läsa varför Tsunamibanden ska lämnas ut http://www.sjf.se/pls/portal/docs/1/1725798.PDF
    Här kan du läsa varför åklagaren ska hålla sig borta från Radio Sjuhärad
    http://www.sjf.se/portal/page?_pageid=53,6172478&_dad=portal&_schema=PORTAL&element_id=13441510
    Vill du ha fler exempel så finns det.

    Och om du påstår att det inte sker illegal fildelning, vilket jag i alla fall tror att du påstår när du skriver ”det är ingen som vill ta bort upphovsrätten. Det är ingen som nekar oss lön för utfört arbete.” så skulle jag också vilja visa dig de rättsfall där medlemmar fått hjälp när deras texter och bilder använts utan att de fått ersättning, men eftersom jag respekterar dessa personers integritet så tänker jag inte göra det. Jag får hoppas att du kan lita på mig när jag säger att det hänt, och tyvärr händer fortfarande.

    Angående ditt påstående om att Journalistförbundet sålt ut upphovsrätten så hoppas jag att du kan vända dig till din klubb på SR, och ställa frågan dit. Kanske kan Ola eller Ulrika eller Anna berätta för dig om hur det egentligen kommer sig att ni har den upphovsrättslösning ni har, och vad klubben gjort och gör för att ändra på situationen.

    Och varför sätter du likhetstecken mellan en begäran om att få komma till tals med bredbandsleverantörerna, som är vad Kulturskaparna bad om i sin debattartikel i SVD, och krav på att ta bort källskyddet, som aldrig varit ett förslag från nätverket? Det är en övertolkning som det inte finns stöd för i texten eller i Kulturskaparnas agenda.

    Eva Nilzon
    journalist, medlem i journalistförbundet, ledamot i journalistförbundets styrelse
    men i detta sammanhang talar jag bara för mig själv, inte styrelsen.

    • 17 mars, 2010 23:25

      Tack för alla länkar, det är jättebra att SJF jobbar för öppenhet och mot övervakning. Jag önskar bara att en kampanj till försvaret av källskyddet prioriterats före en om upphovsrätten i den form den nu bedrivs.

      Jag påstår inte att det inte förekommer illegal fildelning, att medlemmar får sitt material kopierat och publicerat utan tillåtelse – däremot menar jag att det inte finns en part, grupp, stor andel av publiken som anser, debatterar eller arbetar för att avskaffa upphovsrätten. Däremot finns flera parter som anser att den ska anpassas till det samhälle vi lever i i dag, till exempel kortas från nuvarande 70 år.

      Sedan ser jag inget likhetstecken mellan att ha upphovsrätten till ett verk och att få betalt för det. Om publiken tycker att produkten inte är värd sitt pris kommer verket att förbli osålt.

      Jag är för att hålla fast vid en upphovsrätt som ger mig/SR rätt att bestämma var mitt material ska publiceras, och jag vill inte ha fritt fram för att klippa sönder en intervju och lägga in andra frågor etc. Det skrev jag om hos Jardenberg och har kopierat in i bloggen (de fyra första posterna)

      Svaret på hur upphovsrätten förhandlats bort på SR får tydligen ställas till Unionen, enligt Claes Leo.

      Vad gäller källskyddet – nej det är klart att ingen av Kulturskaparna uttalat vill ta bort källskyddet. Men det blir konsekvensen om man lägger ansvaret för vad som färdas i nätet i knät på dem som tillhandahåller infrastrukturen.

      För att källskyddet ska fungera annat än i ett p-garage krävs att Posten inte får öppna brev och internetleverantören inte får kontrollera datatrafiken. Så snart man lägger ansvaret i innehållet på den som håller med brevbärare och fiberkablar måste ju vederbörande försäkra sig om att de inte bryter mot reglerna.

      Som jag ser det finns det tre sätt; att faktiskt kontrollera innehållet, att kontrollera mängden innehåll, eller att kontrollera var innehållet skickas.

      Då får vi antingen – ett övervakningssamhälle där källskyddet verkligen är satt ur spel – ett system där vi gissar vilken typ av upphovsrättsskyddat material som tranporteras och ger betalt enligt schablon till de stora aktörerna – eller ett kabel-tv-internet där jag kan ta del av allt jag vill så länge jag vill ha det som tillhandahålls. Även i de två senare formerna krävs nån sorts kontroll om bredbandsleverantören ska kunna ta det där ansvaret.

      Min tolkning av vad Kulturskaparna står för gör jag inte bara utifrån artikeln utan också den enkät som gjorts och hur Kulturskaparna valt att tolka och använda den

      Till sist, jag uppskattar mycket att du deltar här!

  3. 17 mars, 2010 22:51

    Alldeles riktigt, och jag tror inte SJF har ändrat uppfattning om att det är fel.
    Sedan måste jag säga att jag inte begriper kopplingen till FRA-lagen, som inte har ett dugg med upphovsrättsfrågan att göra. Det är en vad jag förstått en anti-terroristlag.
    Och med en lätt koll på Journalistförbundets sida ser du att förbundet haft omfattande protester och demonstration mot den, bl a för att den underminerar källskyddet.
    Sedan har jag läst Kulturskaparnas artikel gång på gång. Och det finns inget i det som talar om att man vill ”offra” källskyddet.

    • 17 mars, 2010 23:41

      Precis, FRA-lagen handlar om källskydd och inte upphovsrätt, det var precis det som var min poäng.

      Jag har följt med i debatten kring FRA-lagen, jag har läst bloggar, diskuterat med Piratpartister och pratat med länets riksdagsledamöter, med journalistkollegor och vänner och bekanta. Utan överdrift kan jag säga att SJF:s kampanjande kom sent och inte nådde ner till förbundets fotfolk.

      Det behövs tammetusan en folkbildningskampanj vad gäller integritets/öppenhet/sekretess/övervakningsfrågorna – satt i ett sammanhang för journalister, vad betyder lagändringar och förslag för våra möjligheter att göra vårt jobb. Först då kan en större del av journalistkåren har möjlighet att ta ställning till vad man faktiskt tycker i sakfrågorna – och vad man vill att förbundet ska arbeta med.

      Det är jättebra att vi utbildar varandra och skriver böcker om upphovsrätten och att ta betalt för vårt jobb, men om samtidigt omvärlden förändras så att vi får svårare att göra jobbet och färre vill betala för det, vad tjänar det då till?

      Vad gäller att ”offra” källskyddet, se svaret till Eva ovan

      • 18 mars, 2010 02:03

        Ditt ”svar” om källskyddet är inget svar, det är ju bara påhitt som inte har något stöd i Kulturskaparnas text.
        Det står ingenstans det du påstår -tvärtom avvisar Kulturskaparna polisiära lösningar som är integritetskränkande, man t o m tveksam till verksamhet som kan ”uppfattas” som kränkande.
        Hela resonemanget om ”hot mot källskyddet” känns som ”spinn” från ”pirathåll”, först tolkar man vad Kulturskaparna ”egentligen” menar och sedan kommer en lång teknisk förklaring – helt obegriplig för gemene man – och utifrån det skapas sedan en ”hotbild”.
        Även om jakten på illegalt material skulle innefatta scanning av trafiken- vilket alltså Kulturskaparna faktiskt avvisar som integritetskränkande – så skulle det inte – med teknisk avsökning – fånga upp konfidentiellt , förtroligt material eftersom upphovsrättsligt skyddat material definitionsmässigt måste vara publicerat.
        Varför i herrans namn skulle en källa begära skydd för att skicka en redan publicerad bild eller text till en redaktion?

        • 18 mars, 2010 09:12

          Ja, jag vet att Kulturskaparna i debattartikeln i Svenskan skriver:

          ”Lösningen på fildelningsfrågan är inte i första hand polisiär. Vi i Kulturskaparna är överens om att en ensidig satsning på kontroller, som kan uppfattas vara integritetskränkande, inte är en hållbar väg.”

          Och som född skeptiker och tränad journalistisk kritiker tänker jag genast att den springande punkten är ordet ENSIDIG. Kulturskaparna utesluter inte alltså inte heller en polisiär lösning och satsning på kontroller – om än i kombination med andra åtgärder.

          I debattartikeln väljer Kulturskaparna att lyfta fram tre punkter ur enkäten som beställts. Men den innehåller fem frågor, detta är nr 3:

          ”Kulturskapare, förlag, musik- och skivbolag ges större juridiska möjligheter att med hjälp av polis, åklagare och domstolar identifiera och stämma personer som fildelar, samt utkräva skadestånd.”

          http://www.kulturskaparna.com/category/rapporter/ Sist i pdf-filen finns själva frågorna som ställts.

          Och debattartikeln är förstås inte till punkt och pricka det enda Kulturskaparna står för, vi kan naturligtvis förvänta oss mer debatt och handling från nätverket.

          Det är synd om jag inte lyckas göra den tekniska förklaringen begriplig för gemene man – men det betyder inte att hotet mot källskyddet blir mindre för det. Eller att jag är pirat.

          Det behövs ingen teknisk expertis heller för att begripa att om det införs en regel eller lag så måste det finnas ett sätt att kontrollera efterlevnaden och ha sanktioner för att stämma till efterlevnad. Det är precis vad rättsväsendet brukar säga, polisen vill inte ha lagar där man ändå inte har möjligheter och resurser att kontrollera att den följs.

          Det sätt som det går att kontrollera vad som transporteras i nätet – om det är upphovsrättsligt skyddat OCH otillåtet att transportera där – måste ju vara att söka igenom trafiken.

          Om genomsökningen görs i jakten på illegalt transporterat upphovsrättsligt skyddat, publicerat, material förstår jag inte hur man ska hitta det utan att söka igenom hela trafikströmmen av publicerat, opublicerat, offentligt och privat?

          Hur ska en journalist då kunna garantera en tipsare att just dennes e-post inte kommer att scannas?

          Det hjälper ju inte om polis/bredbandsleverantör att liksom FRA lova förstöra kopior av eventuellt felaktigt uppsnappat material i efterhand, skadan är ju redan skedd.

          • 18 mars, 2010 10:45

            Jag har inte varit med när Kulturskaparna skrivit texten till brevet.
            Men jag vet ganska väl varför många av upphovsmännen är upprörda.
            Ett exempel som ”bildombudsmannen” Staffan Teste bl a tagit upp är när en fotograf hittade sina bilder på en anonym webbplats. Han vändes sig då till internetleverantören – som stod för webbhotellet – för att få hjälp att få bort bilderna från webbplatsen.
            Men man vägrade – man ville varken ta bort bilderna eller hjälpa fotografen att hitta den som var ansvarig webbplatsen.
            Sedan – återigen – du har gått på ett ”spinn” av ”piraterna” när det gäller källskyddet, medvetet eller av okunnighet så blandar de ihop IPRED-lagstiftningen och FRA-lagen.
            Om det är själva ”scanningen” du är rädd för så ska du inte använda internet alls, all trafik scannas hela tiden, även epost till redaktioner. Detta för att hitta bl a virus eller korrupta filer och inte skicka dem vidare.
            På vilket sätt är det ett hot mot källskyddet?
            Vad som gör FRA-scanningen så obehaglig är att man där ser vem som talar med vem. Men för att det ska ”trilla ut” ur från scanningen så måste avsändare, mottagare eller några ord i meddelande vara intressanta.
            Det är däremot inga människor som sitter och läser all trafik – vilket helt enkelt är omöjligt.
            OM man skulle scanna för att hitta illegalt material – vilket, återigen inte Kulturskaparna föreslår – så söker du på verket – bilden eller filmen. Och för att det ska vara ett verk så måste det vara publicerat, några förtroliga meddelanden skulle en sådan ”scanning” inte fånga upp.
            Jamen, kanske du invänder , om tekniken finns så kanske den kommer att användas för att bryta igenom källskyddet.
            Ja, men den tekniken finns redan. Trafiken på nätet genomsöks redan idag hela tiden, det enda skyddet du har är att lagen hindrar operatörerna att använda sig av materialet.
            Så hela diskussionen kring Kulturskaparna och källskyddet är helt ute i det blå.
            Sedan, om du vill vara skyddad som källa så ska du inte kommunicera över internet. Att skicka något över internet är som att affischera på stan – detta oavsett IPRED, FRA eller andra lagar,

  4. Eva Nilzon permalink
    18 mars, 2010 06:44

    ”Då får vi antingen – ett övervakningssamhälle där källskyddet verkligen är satt ur spel – ett system där vi gissar vilken typ av upphovsrättsskyddat material som tranporteras och ger betalt enligt schablon till de stora aktörerna – eller ett kabel-tv-internet där jag kan ta del av allt jag vill så länge jag vill ha det som tillhandahålls. Även i de två senare formerna krävs nån sorts kontroll om bredbandsleverantören ska kunna ta det där ansvaret.”

    Idag finns det en avgift för kabeloperatörer som vidaresänder tv-program. Där mäter man inte exakt vad tittaren ser på, utan hur mycket TV som levereras. Pengarna får SVT, TV4, Canal+ och alla andra kanaler som omfattas, och även i en del fall upphovsmännen direkt, allt via organisationen CopySwede.
    CopySwede hanterar också den sk kassettersättningen. Där mäts inte heller exakt vad som spelas in på hårddiskar och kassetter, utan man har efter ett antal år av mätningar, som görs om med jämna mellanrum, kunnat se vilket material som oftast används och skapat en mall, som alla upphovsmän är överens om. Ja, ibland kommer de store och bråkar, dvs megaföretag som Disney och Murdochs bolag vill ha en större andel, men det sker i alla fall en rimlig fördelning mellan innehållsproducenterna.
    Varför vill inte bredbandsleverantörerna PRATA om detta med oss? Jag vet inte. Jag tycker det vore rimligt att kunna diskutera förslag till licenser, avtal, system och varianter, som använder smarta lösningar som inte kränker någons integritet. Det kanske till och med kan bli en motkraft mot mediejättar som idag jagar fildelare med hjälp av åklagare och tingsrättsbeslut om att tvinga ut IP-adress information.
    Kan det finnas en version nummer fyra, där jag som användare lätt kan betala för material eftersom jag gärna gör det? Idag finns det ju ersättning via annonsörer, men det kanske inte passar alla att kopplas ihop med annonser om förbättrad hårväxt, bantningsmetoder eller magiska vitaminpiller. En public service tanke för nätet? Ett sätt att finansiera kvalitet, självständighet och integritet?
    Hoppas kan jag ju i alla fall.
    Eva

    • 18 mars, 2010 10:03

      Nu är min hjärna trött efter morgonpass och tvättstugan väntar, så jag får återkomma med ett svar senare. Dock i all hast, både IT & telekomföretagen http://www.itotelekomforetagen.se/web/Replik_SvD_Brannpunkt.aspx och Bredbandsbolagets vd har svarat på utspelet i Svenskan http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/kulturskaparna-bor-ga-fran-ord-till-handling_4416507.svd så en möjlighet till dialog borde ju finnas.

      godmorgon
      /L

    • 19 mars, 2010 02:19

      Kul att se att diskussionen fortsätter trots att jag däckade och vaknade förkyld :)

      För att nu återvända till Evas funderingar

      Jag tror helt klart att det behövs många olika sätt att betala för det man vill ta del av på nätet. Om en fördelning via till exempel Copyswede, en bredbandsavgift eller en bredbandsskatt, baserad på MÄNGDEN trafik är jag däremot tveksam till.

      Jag behöver inte gå längre än till mitt eget hushåll. Vi är tre som lyssnar på Spotify, kollar på Youtube, lyssnar på radio, kollar på tv på webben etc i många timmar varje dygn, förutom att vi själva är produktiva på bloggar etc. En av oss betalar för att slippa reklamen på Spotify. De två ungdomarna lever med och lyssnar på stora mängder musik – demoband, underground. Sånt som inte går att köpa i butik och i få fall på nätet. Sånt som upphovsmännen gärna delar med sig av för att få ut sin musik till en tänkbar publik. En av ungdomarna är upphovsman själv, skriver och spelar, och delar med sig av sin musik. Det är så man skaffar en publik som frågar efter en till spelningar och festivaler och det är så man så småningom får ett skivkontrakt och kan åka på turné. En av oss, jag, är också upphovsman men då inom journalistik. Mina verk finns också på nätet, gratis för publiken att lyssna på där och då. Publiken, inklusive jag själv förstås, betalar tv-avgift, jag får lön.

      Varför skulle vi vilja betala utifrån trafikmängd för att en mängd datatrafik antas innebära att vi tar del av upphovsrättsskyddat material som dels ska betalas för, dels finns representerade och får del av en part som fördelar upphovrättsintäkterna?

      Efter att ha lyssnat på och läst har jag fattat att fildelare inte alls är emot att den som skapat ett verk ska få betalt (om än man kanske inte tycker att plastbiten cd-skiva är prisvärd idag) – däremot har man ingen lust att betala till de stora musik- och filmbolagen som låter pengarna för marknadsföring och annan uppbackning gå till några få frontnamn medan småartisterna får betala sin egen turné. Det är som om upphovsrättspengarna för journalistiken skulle gå till några uppburna utvalda på DN, Uppdrag granskning osv medan murvlarna på Katrineholmsposten och TV4 Uppsala får köpa sin egen dator och ta egen bil på knäcken tills de visat att de är lönsamma. Så ska vi ha mängdavgifter i någon form har vi en stor nöt att knäcka i dels hur fördelningen av pengarna till skapare resp förlag/bolag faktiskt görs – och dels hur publiken kan försäkras att den fördelningen är rättvis.

      Om vi så tänker oss en tjänst där du betalar för INNEHÅLLET typ Voddler eller Spotify så finns det problem med den lösningen också. Det finns många tänkbara sätt att betala, du kan betala för tillgången per film/låt eller per tid, eller reklam kan finansiera tjänsten eller du kan betala för att slippa reklam. Jag tycker Spotify är en himla praktisk tjänst, musiken finns i datorn utan att att jag behöver rippa den från skiva. Det finns dock nackdelar. Spotify finns där datorn finns och inte i bilen, husvagnen, båten eller var jag nu har musikanläggningar. Och datorlyssnande kräver att du har nån sorts ljudsystem kopplat till datorn om du ska ha vettig behållning av lyssnandet, vilket gör bärbara datorn mindre bärbar. Säkert hinner den tekniska utvecklingen snart ikapp, med blåtandshögtalare och internetanslutning för bilradion osv som standard men vi är inte riktigt där ännu. Om jag ska vara beredd att betala för Spotify, Voddler, Youtube, TvnåntingPlay vill jag inte behöva köpa cd:n och dvd:n dessutom.

      Men den största nackdelen är ändå det begränsade utbudet på film, musik etc. Här finns varken undergroundmusiken eller stora aktörer som Metallica, här finns inte gamla skräckfilmsklassiker.

      Metallica har ju gått sin egen väg sedan den stora dusten med Napster. I dag skänker bandet bort stora mängder mp3-inspelningar – och tar betalt för låtar i högre kvalitet, och film från spelningarna på turnén. Hur bra det egentligen går med försäljningen på http://www.livemetallica.com/ har jag ingen aning om – och det är förstås ingen lösning för musikindustrin som helhet. Men det är ett intressant exempel på ett band som hatats av sina tidigare fans för stämningen av Napster – och hur de nu jobbar för att reparera relationen till publiken utan att förlora kontrollen över upphovsrätten. Jag gissar att det ekonomiska incitamentet för någon att trycka illegala bootlegs av Metallica är noll, eftersom bandet ger bort både gamla och nya konserter. Jag behöver bara registrera mig med en e-postadress så kan jag ladda hem ljudet från konserten på Frölundaborg, Göteborg, den 13 feb 1987. Älskar jag Metallica? Det är klart jag gör. Kommer jag att köpa deras nästa cd? Självklart. Den ska stå där i hyllan bredvid den förra.

      Hur kan vi översätta ett sånt (i mina ögon) lyckat koncept till journalistik och för journalister? Går det ens? Är det önskvärt?

      Jag har inte svaren, men jag hoppas att det går. Jag tror att om SR och SVT bjussar på mängder av ljud och bild som publiken vill ha, på plattformar där publiken finns, att vi öppnar/bibehåller en dialog med publiken, att vi finns inte bara på sverigesradio.se utan också på facebook, twitter, youtube etc och kommunicerar med publiken så kommer publiken också att tycka att det är värt att betala tv-avgiften – och om det krävs att vi trycker upp en plastbit eller sex och förpackar i fin box för att man ska få nåt att ställa i hyllan för pengarna – jamen då gör vi väl det då. Tycker jag.

      Om tidningsvärlden och reklamfinansierad radio och tv vet jag tyvärr alltför lite för att peka på smarta lösningar, det finns det många andra som kan bättre.

  5. 18 mars, 2010 16:48

    Upphovsrätten hindrar inte all kopiering. Det finns undantag för privat bruk, beträffande såväl överföring i nät som exemplarframställning.

    Jag misstänker att SJF har fått en felaktig bild av Internet, en bild där nätoperatörerna endast möjliggör överföring till allmänheten (sådan överföring som kräver upphovsmannens medgivande), men aldrig överföring för privat bruk inom en sluten krets (vilken inte kräver upphovsmannens medgivande). Är det så? Då kan jag nämligen förstå hur SJF kan undgå att se konflikten mellan att ta betalt för det ena och inte ens titta på det andra, för ”det andra” (det privata) finns i så fall definitionsmässigt inte på Internet.

    Eller hur är det? Åtnjuter jag källskydd även när jag skickar mina nyhetstips via e-post, eller är det skyddet numera punkterat av FRA?

    Det skulle vara intressant att få kontakt med en skribent på någon (tryckt) musiktidskrift för att få dennes syn på saken. Om jag skickar en kort musikinspelning som en bilaga i ett e-postmeddelande till tidskriften för att till exempel få hjälp att identifiera dess ursprung (det kan ju vara någonting hittills outgivet av Beatles som jag har hittat), och samtidigt ber att få vara anonym, kan mottagaren då garantera att McCartneys advokater aldrig får veta min identitet? Kan min nätoperatör vidta åtgärder mot mig på grund av överföringen?

    Endast om svaret är ja på den första frågan och nej på den andra så anser jag att något källskydd föreligger, men då måste beskedet till McCartney tyvärr bli att han inte kan få betalt av vare sig mig eller min nätoperatör, och knappast av tidskriften heller om inspelningen inte sprids vidare.

    Så, exakt hur är det nätoperatörernas sak att ingripa mot överföring av upphovsrättsskyddat material eller att hosta upp pengar att betala upphovsmännen med, när precis vad som helst som omfattas av upphovsrätten också kan falla under källskydd? Och även om det finns många fall där källskyddet inte gäller, hur skall nätoperatörerna kunna skilja dessa olika fall åt? Genom tankeläsning?

  6. 18 mars, 2010 18:08

    Det finns inget i Kulturskaparnas artikel som talar om någon allmän trafikövervakning. Det är bara ett påhitt från ”piraterna”.

    Men även om så vore, tror du att någon sitter och kollar all trafik manuellt på nätet?

    I det första fallet, där du skickar nyhetstips per e-post så, ja, det punkteras av FRA. Men det har ju inte med den här frågan att göra, SJF har protesterar mot FRA-lagen just för att detta kan bli konsekvensen.

    I det andra fallet – det opublicerade musikstyckets fall – så är det inte skyddat, eftersom opublicerade verk är inte skyddade. Så det finns ingen sökning på det.

    Är musikstycket däremot publicerat så kan ett filter rent teoretiskt slå till men eftersom det är riktat till ett massmedia för publicering så slår TF till och internetleverantören får inte lämna ut uppgiften.

    Även om internetleverantören mot bättre vetande skulle lämna ut uppgiften så kan inte Beatles advokat göra något eftersom det faller inom ramen för enskilt bruk.

    Samtidigt är det så att redan idag är det fullt möjligt för internetleverantören att bryta igenom källskyddet. Om man vill så har man full insyn i trafiken. Som bekant har en hel del epost blivit illegalt hackad och publicerad.

    Tekniskt sett finns inget källskydd på internet, och har aldrig funnits.

    Frågeställningen handlar alltså inte om vad som är tekniskt möjligt utan vad som står i lagen.

    Och som sagt det finns inget i Kulturskaparnas artikel som tyder på att de vill ändra grundlagen eller ens ha en allmän trafikövervakning.

    • 18 mars, 2010 21:01

      I det första fallet, där du skickar nyhetstips per e-post så, ja, det punkteras av FRA. Men det har ju inte med den här frågan att göra, SJF har protesterar mot FRA-lagen just för att detta kan bli konsekvensen.

      FRA-lagen trädde i kraft 1 januari 2009, så frågan är inte huruvida källskyddet kan komma att punkteras i framtiden, utan huruvida det redan är punkterat. Om det är punkterat, så är i princip varje elektroniskt meddelande att betrakta som allmän handling (inkommen till signalspaningsmyndigheten), och det man frivilligt skickar kännedomskopia av till någon myndighet (genom att använda det allmänna telenätet) kan man inte gärna hävda källskydd för.

    • 18 mars, 2010 22:02

      I det andra fallet – det opublicerade musikstyckets fall – så är det inte skyddat, eftersom opublicerade verk är inte skyddade. Så det finns ingen sökning på det.

      Är det Svenska Journalistförbundets uppfattning att opublicerade verk inte omfattas av upphovsrätt? Jag finner inget stöd för den tesen i gällande lag, utan tvärtom rättspraxis som tyder på motsatsen. Jag utgår då från att du med ”publicerad” avser samma sak som ”utgiven”. Först har vi 8 § upphovsrättslagen:

      Ett verk anses offentliggjort, då det lovligen gjorts tillgängligt för allmänheten.Verket anses utgivet, då exemplar därav med upphovsmannens samtycke förts i handeln eller eljest blivit spridda till allmänheten.

      Slutsats: Det finns alltså ”verk” som varken är offentliggjorda eller utgivna. Enligt 1 § samma lag skyddas varje ”verk” av vilket slag det vara månde, offentliggjort eller ej, utgivet eller ej, av upphovsrätt. För att gå till rättspraxis, så finns HD:s dom i mål B696-83 (källa: Lagrummet), det så kallade Manifestetmålet, rörande Göteborgs-Postens olovliga publicering av ett tidigare ej offentliggjort eller publicerat manifest skrivet av regissören Peter Oskarson vid Göteborgs stadsteater, och jag citerar ur HD:s domskäl:

      Upphovsmannens förfoganderätt, som tillgodoser utom det ekonomiska intresset också rent personliga moment, innefattar rätten att bestämma över verkets offentliggörande (SOU 1956:25 s 129 f). Detta medför att beträffande icke offentliggjorda litterära verk måste yttrande- och informationsfriheten tillgodoses genom referat (jfr SOU 1956:25 s 108), debattinlägg eller dylikt. I fråga om offentliggjorda verk tillkommer den i 14 § URL stadgade citaträtten.

      Göteborgs tingsrätt hade ogillat åtalet, medan Hovrätten för Västra Sverige fällt för intrång i upphovsrätt. HD fastställde hovrättens dom.

    • 18 mars, 2010 22:59

      Är musikstycket däremot publicerat så kan ett filter rent teoretiskt slå till men eftersom det är riktat till ett massmedia för publicering så slår TF till och internetleverantören får inte lämna ut uppgiften.

      Eventuell filtrering av innehållet från nätoperatörens sida fungerar bara om meddelandet sänds i klartext. För att begränsa antalet möjliga frågeställningar en smula kan vi anta att jag krypterar all min e-post, så att endast mottagaren kan läsa den. Nätoperatören (det behöver inte begränsas till ett företag, utan det kan vara flera dylika inblandade i överföringen) kan dock normalt se ”vem” som kommunicerar med ”vem” i termer av deras IP-adresser; de operatörer som förfogar över sagda IP-adresser kan i sin tur direkt eller indirekt identifiera de fysiska eller juridiska personer som fått sig dem tilldelade.

      TF reglerar dock endast journalisters och andra massmedieföreträdares hantering av källuppgifter, liksom myndigheters befogenheter att efterforska dem. En nätoperatör som är ett privat företag och inte agerar som utgivare av tryckt skrift åläggs inte att följa några särskilda bestämmelser i TF, utan tystnadsplikten för nätoperatörer regleras i stället i 6 kap. lagen om elektronisk kommunikation, som inte innehåller några särskilda hänvisningar till TF eller YGL. Enligt 22 § första stycket 3 i nämnda lag skall uppgift om ett telemeddelande på begäran lämnas till rättsvårdande myndighet om det föreligger misstanke om brott för vilket straffet är minst två års fängelse. Eftersom intrång i upphovsrätt kan ge maximalt två års fängelse, och även böter finns i straffskalan, så blir denna punkt i praktiken aldrig aktuell i sådana fall, och operatörens tystnadplikt enligt EKomL förblir fullt gällande.

      Sedan den 1 april 2009 ger dock 53 c § upphovsrättslagen enskilda rättsinnehavare befogenhet att hos domstol begära informationsföreläggande gentemot någon som har tillhandahållit en elektronisk kommunikationstjänst med vars hjälp någon antas ha begått intrång i upphovsrätt. Huruvida TF kan utgöra hinder för domstolen att utfärda ett dylikt informationsföreläggande är ännu ej klarlagt; här bör betänkas att 1 kap. 8 § TF medger tillämpning av upphovsrättslagen också i fråga om yttranden i tryckt skrift.

      Sedan är det heller inte givet att källskydd gäller för alla meddelanden till en journalist, eller för den delen att det aldrig gäller när mottagaren inte är journalist. Källskyddet gäller uppgifter avsedda att publiceras i tryckt skrift, oavsett vem de rent tekniskt skickas till, och jag kan ju lika gärna lämna mina uppgifter via en god vän som råkar känna redaktören, som direkt till tidningsredaktionen. Domstolen kan aldrig avgöra huruvida källskyddet faktiskt är tillämpligt utan att först titta på meddelandet, men om den för säkerhets skull alltid antar att källskydd kan föreligga, då kan den aldrig utfärda något informationsföreläggande. Alternativt spelar källskyddet ingen roll, eftersom det bara är domstolen själv som är förhindrad att efterforska källan, inte upphovsmannen.

    • 18 mars, 2010 23:21

      Även om internetleverantören mot bättre vetande skulle lämna ut uppgiften så kan inte Beatles advokat göra något eftersom det faller inom ramen för enskilt bruk.

      ”Enskilt bruk” är ett historiskt begrepp i den svenska upphovsrättslagen, som vid 2005 års ändringar av 12 § ersattes med ”privat bruk”, och det reglerar hur som helst endast exemplarframställning (det kan diskuteras huruvida meddelanden till en tidningsredaktion verkligen ryms inom begreppet ”privat bruk”, men jag accepterar för den nu aktuella frågans skull att det i praktiken betyder samma sak som ”enskilt bruk”). Friheten att framställa exemplar för privat bruk gäller dock endast offentliggjorda verk.

      Vid överföring av verk till en sluten krets av mottagare gäller inte samma begränsning till offentliggjorda verk, utan man får faktiskt överföra också ej offentliggjorda verk till den slutna kretsen. Det normala torde vara att upphovsmannen själv överför verket till sin närmaste vänkrets och att vännerna sedan kan överföra det till varandra utan att det därmed anses offentliggjort. Men om jag skickar det till en journalist för eventuell publicering, är det då fortfarande en sluten krets oss emellan?

      Hur som helst, om upphovsmannen får reda på att jag är källan till nyheten om den outgivna inspelningen, så kan jag ju råka ut för problem på grund av det, även om det inte leder till något åtal i svensk domstol för intrång i upphovsrätt. Källskyddet är till för att jag skall kunna förbli anonym, inte enbart för att jag skall kunna värja mig mot åtal eller stämningar.

  7. 19 mars, 2010 01:46

    Jag talar inte för Svenska journalistförbundet. Jag är inte med i SJF, däremot har jag arbetat med upphovsfrågor i många år. Ja, jag förenklade för att mitt svar skulle vara begripligt.

    Det är ju bra att du påpekar att FRA-lagen redan är införd men det har inget med saken att göra.

    Och det är ju kul att du insett att om man kan kryptera filer men det har inte heller med saken att göra, eftersom frågan handlar om upphovsmännen vill avskaffa källskyddet.
    Vilket de alltså inte vill.

    I TF kap3 §3 regleras vilka som omfattas av anonymitetsskyddet – där står det följande : ”Den som har tagit befattning med /…../ inom företag för yrkesmässig förmedling av/../ andra meddelanden till periodiska skrifter får inte röja vad han därvid erfarit om vem som är författare eller har lämnat meddelande” .

    Det finns alltså ett förstärkt skydd i TF – som är en grundlag – utöver lagen om elektronisk kommunikation. (Grundlag tar alltid över vanlig lag).

    Ditt långa resonemang om publicerat eller inte publicerat har heller inget med saken att göra eftersom ett eventuellt elektronisk filter bara kan söka efter verk som är igenkännbara av filtret. Vilket knappast verk som bara ligger i din byrålåda är – eller för den delen ligger i någon annans byrålåda.

    Ja, du kan råka ut för obehag om någon som befattat sig med meddelandet avslöjar att du är källa, men den risken löper du redan idag. Som jag sa tidigare – att skicka meddelanden över internet är som att affischera på stan.

    • 19 mars, 2010 09:32

      Jag har kommenterat ditt inlägg i fyra olika avseenden genom fyra separata kommentarer för att göra tråden mer överskådlig, och varje gång citerat det du skrivit för att klargöra vad jag syftar på. Du gör inget av detta utan väljer att ta allting i klump. Därför kan jag svårligen fortsätta resonemanget i sak i de fyra olika trådarna.

      Som jag sa tidigare – att skicka meddelanden över internet är som att affischera på stan.

      Det här är väl närmast den fråga jag ursprungligen ville ställa, den om huruvida man kan skicka privata meddelanden via Internet. Eftersom du inte representerar SJF så vet jag inte huruvida SJF delar din uppfattning på denna punkt, men om SJF till äventyrs gör det, då betyder det att SJF inte erkänner existensen av något källskydd beträffande elektroniska meddelanden. Om man sätter upp en affisch på stan med ett meddelande och skriver under det med sitt namn, då har man själv offentliggjort meddelandet, och då är ett eventuellt källskydd när en tidning senare publicerar meddelandet i tryck av föga betydelse.

      I så fall blir SJF:s krav på diskussioner med nätoperatörerna om ersättning för upphovsrättsskyddade verk som skickas via deras nät mer begripligt, för om man anser att alla elektroniska brevlådor är offentliga anslagstavlor, då finns ingen privat kommunikation i näten att skydda. Vill jag göra anspråk på meddelarskydd (källskydd), då får jag ta mitt nyhetstips i handen och fysiskt promenera över till tidningsredaktionen med det.

      Oavsett vad SJF nu faktiskt tycker, så finns det andra som inte delar den ovan beskrivna uppfattningen om nätanvändningens rättsliga betydelse, och där har vi orsaken till debatten om källskyddet. Antingen gäller källskydd också för elektroniska meddelanden, och då är det i fara nu, eller så gäller det inte, och då kan man ta betalt för elektroniska meddelanden utan att bry sig om något källskydd.

  8. 19 mars, 2010 02:52

    Ok .. jag är trött för tillfället, TF Kap 3 §3 har aldrig prövats i den här betydelsen vad jag vet. Men min poäng är att om lagen om elektronisk kommunikation skulle ändras så den bryter igenom ”brevhemligheten”, så skulle det antagligen TF ta över när det gäller källskyddet.
    Jag vet inte vad du syftar till med ditt inlägg, vad jag försökte säga i mitt första svar på din fråga var att något hot mot meddelarskyddet (källskyddet) inte finns på grund av Kulturskaparna, vilket påstås från bl a Piratpartiet (http://rickfalkvinge.se/2010/03/11/journalistforbundet-forklarar-krig-mot-kallskydd/).

  9. 20 mars, 2010 03:04

    1. Jag tror vi pratar förbi varandra. Visst kan du skicka information över internet, men jag skulle inte göra det – i alla fall inte okrypterat, konfidentiellt material och från en dator som kan knytas till mig. Den tekniska säkerheten är helt enkelt för dålig. Det har med andra ord inget med vara sig SJF eller TF att göra.

    2. Diskussionen handlar om huruvida SJF genom att gå med i Kulturskaparna tar ”strid mot källskyddet” som bl a Rick Falkvinge talar om (http://rickfalkvinge.se/2010/03/11/journalistforbundet-forklarar-krig-mot-kallskydd/).
    Det har inte ett dugg med FRA-lagen att göra.
    Diskussionen har heller inget att göra med elektroniska meddelanden i allmänhet utan enbart meddelanden som faller in inom Tryckfrihetsförordningen och Yttrandegrundlagens ”källskydd”.

    3. Det finns inget i det som Kulturskaparna hittills sagt att de på något sätt vill förändra eller ändra lagstiftningen kring ”källskyddet”.

    4. Även om det vore så som Falkving – falskeligen påstår – att Kulturskaparna vill att ”vissa sekvenser av nollor och ettor ska vara olagliga att överföra på nätet, eller åtminstone ska trigga någon form av pengatransaktion” så skulle det inte innebära att man bryter ”med automatik” mot ” källskydd och meddelarskydd”.
    Skulle man införa ett sådant ”system” så kräver det nämligen att ”systemet” ska veta vilka ”sekvenser av nollor och ettor” den ska leta efter. D v s det upphovsrättsliga verket måste vara känt av systemet. Med andra ord, verket måste ha lämnat upphovsmannens ”skrivbordslåda” och lagts in som ett skyddat verk i systemet av rättighetsinnehavaren.
    (Bernkonventionen registeringsförbud har ingen betydelse i det här fallet).
    Några andra sekvenser än de som överensstämmer med ett skyddat verk skulle systemet inte fånga upp.
    Fundera på hur ofta som en meddelare skickar upphovsrättsligt skyddade verk (som alltså på något sätt är offentliggjorda) konfidentiellt – dessutom okrypterat – till någon redaktion?

    5. OK, du tog upp ett exempel där du under skydd av ”källskyddet” skickar en för dig okänd, okrypterad ”Beatleslåt” men som inte var mera okänd än att den fanns registrerad i systemet. Först i det läget behövs en juridisk prövning. Men kanske du invänder det kommer ju att ”trilla ut” mängder med skickade verk, hur ska man veta att de inte faller under ”källskyddet”.
    Den prövningen kan göras maskinellt, utifrån t ex adressat och andra kriterier, som håller ett rejält säkerhetsavstånd från material som kan falla under ”källskyddet”. I ditt tänkta fall skulle adressaten vara en tidning med utgivningsbevis, något som skulle kunna vara ett sådant kriterium att meddelandet inte ska fångas upp.
    Risken att Beatles advokat skulle få reda på att du skickat mejlet skulle var osannolikt liten.

    6. Som framgår av Eva Nilzons inlägg ovan så är Kulturskaparna inte alls inne på någon sådan lösning, och hon vet betydligt bättre än både jag och Rick Falkving vilka diskussioner som varit inom SJF innan man anslöt sig till Kulturskaparna. Man vill diskutera helt andra lösningar med internetleverantörerna. För tydlighetens skull; jag förordar inte heller en lösning med ”filter”.

    7. Sedan kan man ju undra varför Rick Falkving – som säger sig kunna internet – påstår att Kulturskaparna vill införa ett system för övervakning av internet som ”med automatik” skulle ”bryta mot källskyddet” när Kulturskaparna dels inte diskuterar sådan övervakning, dels när inte ens det system han själv hotar med skulle ”bryta mot källskyddet”, såvida man inte diskuterar väldigt skruvade fall – skruvade fall som lätt skulle kunna undvikas.
    Det inger inte någon större respekt.

    • 20 mars, 2010 13:14

      Claes Leo, du kan inte tillskriva Eva Nilzons ord här den vikt du gör

      ”6. Som framgår av Eva Nilzons inlägg ovan så är Kulturskaparna inte alls inne på någon sådan lösning, och hon vet betydligt bättre än både jag och Rick Falkving vilka diskussioner som varit inom SJF innan man anslöt sig till Kulturskaparna. Man vill diskutera helt andra lösningar med internetleverantörerna. För tydlighetens skull; jag förordar inte heller en lösning med ”filter”.”

      Eva gjorde från början klart i vilken roll hon talar

      ”Eva Nilzon
      journalist, medlem i journalistförbundet, ledamot i journalistförbundets styrelse
      men i detta sammanhang talar jag bara för mig själv, inte styrelsen.”

      Alltså inte för journalistförbundets styrelse – och naturligtvis då inte heller för hela nätverket Kulturskaparna

      Vad Kulturskaparna vill, kommer att arbeta för, och vilka de vill arbeta med, det lär visa sig framöver. Just nu känns det som om vi alla försöker tolka, och möjligen övertolkar, en artikel och en enkät. Vi behöver mer kött på benen från Kulturskaparna själva.

      Vare sig Claes Leo, Anders, Eva, jag, Rick, eller någon av alla andra som debatterar har ju facit. Nu väntar jag på Kulturskaparnas nästa drag. De har lyft upp frågan på bordet, de har strålkastarna på sig – vad gör de nu då, när de har chansen?

      Och tycker journalistförbundets styrelse verkligen att medlemmarnas frågor är besvarade i och med brevet till Sofia?

      Jag väntar i alla fall fortfarande på svar

      Kanske borde jag kandidera till kongressen?

    • 22 mars, 2010 17:16

      Eftersom du fortsätter att bunta ihop skilda delfrågor i samma inlägg (samtidigt som du erkänner att de inte har med varandra att göra) och dessutom fyller på med vad utomstående personer skall ha sagt, så ser jag ingen röd tråd alls i ditt resonemang som jag kan spinna vidare på. Jag får därför utgå från och bemöta dig på en punkt där du uppenbart har missförstått mig:

      du tog upp ett exempel där du under skydd av ”källskyddet” skickar en för dig okänd, okrypterad ”Beatleslåt” men som inte var mera okänd än att den fanns registrerad i systemet

      Vilket ”system”? Jag har inte nämnt något tekniskt eller administrativt ”system” för registrering av upphovsrättsskyddade verk, utan jag exemplifierade med ett ej utgivet verk för att illustrera att ett förbud mot överföring av dylika (eller krav på ekonomisk ersättning för sagda överföring) inte kan upprätthållas utan att man tar bort det lagliga skyddet för privat kommunikation (alltså förbuden mot brytande av telehemlighet, dataintrång och liknande).

      Rättsvårdande myndigheter har idag en hårt begränsad möjlighet att undanröja detta skydd och ta del av privata meddelanden för att utreda särskilt allvarliga brott som ger flera års fängelse. Misstanke om mindre allvarliga brott, som troligen bara ger böter (hit hör flertalet fall av upphovsrättsintrång) kan aldrig motivera en sådan tvångsåtgärd som teleavlyssning. Detta gäller oavsett vem som ringer vem; det kan vara två privatpersoner som talar med varandra. När teleavlyssning får ske, så skall ett inspelat telemeddelande ändå förstöras om det framgår att meddelandet är avsett att publiceras under skydd av TF eller YGL.

      Att i ett läge när polisen inte ens får minnas att ett meddelande har överförts förvänta sig att någon upphovsman skall få betalt för samma överföring, och då av just det företag som är belagt med tystnadsplikt beträffande såväl kommunikationens innehåll som dess avsändare och mottagare, tyder på en grundläggande okunskap om innebörden av gällande lag. Från att ha varit ett tvångsmedel att enbart användas av behörig myndighet i sällsynta fall, så skulle teleavlyssning alltså bli något som upphovsmännen kan kräva direkt av operatörerna för att systematiskt kunna debitera dem för innehållet i all vår privata kommunikation, ungefär som om telenätet bara var en stor jukebox för underhållning!

      Givetvis påstår inte Kulturskaparna eller SJF att någon teleavlyssning eller annan undersökning av vad som befordras i näten bör ske. De begär däremot att operatörerna skall medverka till att ”ersätta” upphovsmännen för vad som passerar i näten, och hur skall operatörerna kunna räkna ut vad de blir skyldiga utan att faktiskt avlyssna kundernas trafik?

      Sedan vill jag betona skillnaden mellan meddelarskydd (här ofta kallat ”källskydd”, vilket dock torde vara en journalistisk snarare än juridisk term) och meddelarfrihet. Även om jag som uppgiftslämnare skulle avstå från meddelarskyddet och tillåta musiktidskriften att namnge mig som låtens ”upphittare”, så har jag fortfarande friheten att yttra mig till en journalist eller annan skribent för publicering i grundlagsskyddad skrift utan att riskera annan rättslig påföljd än sådan som medges av TF eller YGL.

      Problemet är att upphovsrättslagen intar en särställning i jämförelse med andra lagar, i och med att både TF och YGL medger dess tillämpning på i övrigt grundlagsskyddade skrifter och upptagningar. Som uppgiftslämnare kan jag aldrig ställas till ansvar för förtal (ett av tryckfrihetsbrotten), men däremot kanske för medhjälp till intrång i upphovsrätt (som inte är ett tryckfrihetsbrott). I båda fallen kan en enskild person ange brottet till åtal, men ensamansvaret gäller endast förtalet, inte upphovsrättsintrånget. Jag kan alltså utan rättslig påföljd för egen del (i Sverige) påstå att McCartney är en musikalisk dvärg, men om jag så bara nynnar ett par takter från den outgivna inspelningen för att styrka mitt påstående, och detta återges av tidskriften, så riskerar i princip både jag och utgivaren en stämning på godtyckligt penningbelopp för intrång i upphovsrätt.

      Givetvis är detta högst hypotetiskt och även osannolikt, men det är ganska oklart vad som hindrar att så sker. Att domaren antagligen finner McCartneys anspråk oskäliga och dömer till min fördel är en jämförelsevis klen tröst, när det jag egentligen förväntar mig är rättsliga garantier för att någon stämning mot mig aldrig kommer till stånd. Även i sak grundlösa hot om rättsliga åtgärder kan ju verka hämmande på yttrandefriheten, vilket är själva anledningen till det speciella systemet med ensamansvar i tryck- och yttrandefrihetsmål. Det var förmodligen aldrig avsikten att upphovsrätten skulle kunna utnyttjas mot uppgiftslämnare, men det får en närmare granskning av förarbeten och rättspraxis visa.

      Ännu har ingen musikjournalist hört av sig och föreslagit ett samarbete för att utröna lagens innebörd. Sannolikt beror det på att denna blogg har förhållandevis få läsare, så jag får väl ge mig till tåls. I avvaktan på ett rättsligt avgörande vill jag anföra någon av två inbördes motstridiga ståndpunkter beroende på vem jag talar med. Till journalisterna vill jag säga att meddelarfriheten är avskaffad eftersom upphovsmännen vill ha betalt av deras uppgiftslämnare, och till upphovsmännen låter jag hälsa att de inte har med min privata kommunikation att göra, oavsett vems ”verk” jag återger i tråden. Båda ståndpunkterna kan var för sig anföras i domstol, så då säger jag: Upp till bevis!

  10. 20 mars, 2010 03:06

    Förlåt, han heter Rick Falkvinge – kan bara skylla på min dyslexi ..

  11. 20 mars, 2010 20:50

    Jag tror att Eva Nilzon även med sin disclaimer vet mera om hur diskussionerna har gått i SJF.s styrelse än Rick Falkvinge.
    Dessutom, som jag sagt i min tidigare inlägg, det finns inget i Kulturskaparna artikel som talar om någon total övervakning av internet. Och som jag också visat i tidigare inlägg så skulle inte ens med Rick Falkvinges ”totala övervakning” ”källskyddet” vara hotat.
    Den motsättning mellan skydd av upphovsrätten och ”källskyddet” du talar om finns i praktiken inte.
    I nuläget borde du i stället fråga Rick Falkvinge – som är partiledare för ett parti som aspirerar till riksdagen – vad han egentligen menar med sitt blogginlägg.
    Det är ju faktiskt den som anklagar som ska bevisa sin sak, inte den anklagade.

    • 20 mars, 2010 22:42

      Ursäkta, men det var du som drog in Falkvinge i min blogg, inte jag.

      Jag har faktiskt inte ens läst hans inlägg om SJF och källskyddet.

      Så vill du veta vad han får sina tankar ifrån får du nog fråga honom själv.

  12. 20 mars, 2010 23:21

    Ok, fel av mig.
    Men i så fall faller frågan tillbaka på dig.. att styrelsen uttrycker sig lite klantigt, när man talar om ”plikt” räcker knappast som bevis. Det finns inte heller något i den ursprungliga texten från Kulturskaparna som talar om att vi måste välja mellan upphovsrätt o ”källskydd”.

    • 21 mars, 2010 01:08

      Herregud jag jobbar som journalist, det är mitt jobb att ifrågasätta, tolka, ställa kritiska frågor, vara djävulens advokat, analysera, dra slutsatser. Om en politiker eller företagsledare framför min mikrofon presenterar ett handlingsprogram eller ett sparpaket så tar jag inte deras uttalade eller nedskrivna ord för den enda sanningen heller.

      Att styrelsen är klantig som inte bemöter medlemmars och andras oro om källskyddet annat än att hänvisa till den enskilde journalistens plikt säger absolut inget om hur Kulturskaparna tänker agera.

      Däremot säger det rätt mycket om hur lite SJFstyrelsen anser sig behöva samtala med medlemmarna om frågan.

      Nu har jag uttryckt min oro, mina farhågor.

      Nu väntar jag på svar, i ord eller handling, från SJF:s förbundsstyrelse eller från Kulturskaparna

  13. 21 mars, 2010 12:57

    Du får nog bestämma dig om du i din blogg är debattör eller kritiskt granskande journalist.

    • 21 mars, 2010 13:42

      Och varför skulle jag inte kunna vara både och? För inte menar du att som debattör får jag inte analysera, tolka, dra slutsatser? Jag är ju alltid journalist oavsett om jag sitter vid desken på jobbet eller på föräldramöte på skolan eller bloggar. Jag noterar att svenska läraren inte kan skriva ett veckobrev till femte klassarna utan 3 särskrivningar. Jag får rektorn att stamma när jag envisas med att fråga tills jag får svar vad det betyder att klasserna ska ha ett fördjupat samarbete.

      Jag är absolut för en debatt där jag lyssnar på alla argument, försöker förstå hur de andra kommit fram till sin ståndpunkt. Det betyder inte att jag tror att debatten är den form som är bäst för att omvända någon till sin ståndpunkt. Jag säger absolut inte att jag alltid har rätt, eller ens ofta rätt, eller att jag är en bra debattör. Men jag har rätt till min ståndpunkt, min oro, mina farhågor och mitt sätt att söka mig fram till ett svar.

      Det finns väldigt sällan ett rätt och ett fel. Det finns många olika sätt att se på saken. Du kommer inte att övertyga mig om att källskyddet inte är i fara för att att Kulturskaparna inte har sagt att det är i fara, och jag kommer inte att övertyga dig om SJF borde talat med sina medlemmar om vilken fråga som borde prioriteras och hur man ska driva den.

      Det blir spännande att se vad som blir nästa utspel från Kulturskaparna, gör de paus nu när avtalsförhandlingarna pågår eller passar de på att elda på just nu i hopp om att få stöd från politiker och allmänhet? Vi får vänta och se.

  14. 22 mars, 2010 23:07

    @Anders Andersson ..
    allvarlig, och det är inget debattknep, jag begriper inte vad du vill ha sagt.
    Ingen – utom Rick Falkvinge – har föreslaget någon övervakning av all trafik på nätet för att hitta upphovsrättsligt skyddade verk.
    Det enda jag har sagt är att även med Falkvinges trafikövervakning – som jag alltså inte vill ha – så skulle det inte innebära något hot mot ”källskyddet” (ja, det är inte den juridiska termen därför har jag hela tiden satt det inom citattecken).
    Däremot skulle – naturligtvis – en sådan allmän trafikövervakning på nätet strida mot lagen om elektronisk kommunikation.
    Sedan skrattade jag gott åt din avslutning – tyckte den var kul o klurig.
    Sedan vet jag inte vilka frågor som Kulturskaparna vill diskutera med nätoperatörerna – så jag vill inte gissa.

    • 23 mars, 2010 11:17

      @Anders Andersson ..

      Claes Leo Lindwall, jag vill göra dig uppmärksam på att du befinner dig på Lillemors blogg ”radiobloggen”, inte på min, och att du just nu kommenterar hennes synpunkter på SJF:s förhållande till Kulturskaparna genom att argumentera mot Rick Falkvinge, som inte ens deltar i diskussionen! Mer förvirrat kan det inte bli. När du dessutom inleder denna kommentar genom att nämna mitt namn utan att peka på något jag eventuellt har skrivit för att ge mig tillfälle att bemöta dig i sak, så finner jag att du ägnar dig åt rena personangrepp. Var snäll och låt bli att dra in mig i sådan meningslös ordväxling.

      Du skrev: ”Det tror jag inte på.” Kan du förklara varför?

  15. 23 mars, 2010 13:09

    @Anders Andersson
    Jag håller med dig att det är förvirrat eftersom Lillemor tar upp en motsättning mellan upphovsrätten och ”källskyddet” utan att i sin inledande bloggpostning förklara varför hon tror att ”källskyddet” skulle vara ”hotat” av Kulturskaparna.
    Tja, om du uppfattar det som ett personangrepp att jag håller med dig så kan jag inte göra något åt det.
    Vad gäller citatet ”Det tror jag inte på.” så kan jag inte hitta i mina texter.

    • 23 mars, 2010 20:40

      Claes Leo,

      vaför jag tror att källskyddet är i fara förklarade jag långt uppe i början, vilket du besvarade så här:

      ”Ditt ”svar” om källskyddet är inget svar, det är ju bara påhitt som inte har något stöd i Kulturskaparnas text.
      Det står ingenstans det du påstår -tvärtom avvisar Kulturskaparna polisiära lösningar som är integritetskränkande, man t o m tveksam till verksamhet som kan ”uppfattas” som kränkande.
      Hela resonemanget om ”hot mot källskyddet” känns som ”spinn” från ”pirathåll”, först tolkar man vad Kulturskaparna ”egentligen” menar och sedan kommer en lång teknisk förklaring – helt obegriplig för gemene man – och utifrån det skapas sedan en ”hotbild”.”

      Bakgrunden till min inställning, och nu citerar jag mig själv:

      ”Herregud jag jobbar som journalist, det är mitt jobb att ifrågasätta, tolka, ställa kritiska frågor, vara djävulens advokat, analysera, dra slutsatser. Om en politiker eller företagsledare framför min mikrofon presenterar ett handlingsprogram eller ett sparpaket så tar jag inte deras uttalade eller nedskrivna ord för den enda sanningen heller.”

      Jag har aldrig påstått att jag har BEVIS till grund för min oro, och inte lär jag hitta eventuella såna i en debattartikel. Jag läser mer än Kulturskaparnas ursprungliga debattartikel, jag har läst enkäten och sett hur nätverket använt – resp. inte använt – respondendernas svar, lagt ihop detta med den kunskap jag har om statistik och hur man kan tolka den, min tekniska förförståelse efter att under åratal pratat datasäkerhet, digitalt källskydd etc med vänner och kollegor varav några är data/nätverkstekniker – en är medlem i Piratpartiet de andra inte – jag har läst och lyssnat på debatterna om integritet, upphovsrätt, FRA-lag, etc. Nej, jag har inte bevis för att vad nätverket Kulturskaparna säger sig vilja åstadkomma för upphovsrätten oundvikligen eller möjligen innebär precis det integritetsintrång Kulturskaparna säger sig inte vara för i första hand och inte enbart. Ett integritetsintrång som samtidigt skulle innebära ett hot mot källskyddet. Men jag tror det.

      Du behöver inte hålla med mig.

      Min inställning till debatt är att det är roligt och engagerande, det ger mig tillfredsställelse att formulera mig, debatten är ett sätt att möta meningsfränder och att försöka förstå andras argument och var de kommer ifrån. Men jag tror inte att jag ska få någon att egentligen ändra ståndpunkt genom debatt. Inte heller tror jag att jag kommer att ändra ståndpunkt genom debatt. För det, tror jag, krävs insikter av ett slag man inte får av en fyndig formulering eller av pennfäktning medelst lagparagrafer och citat.

      Jag tror att vi inte kommer längre i analysen av vad Kulturskaparna egentligen vill och vilket ansvar SJF:s förbundsstyrelse har gentemot sina medlemmar och sitt uppdrag. Nu går argumentationen verkligen bara i cirklar.

      Nu säger jag för tredje gången: fint, nu har jag fått uttrycka min oro och har fått respons på det, nu väntar jag på svar i ord eller handling från Kulturskaparna och SJF:s förbundsstyrelse.

      I klartext betyder det: vi kan gärna slänga käft igen när det finns nåt nytt att diskutera, tills dess ägnar jag mig åt annat än den här diskussionstråden, och om Claes Leo och Anders vill prata vidare under tiden föreslår jag att ni uppsöker varandras bloggar.

      Tack för debatten, det har varit lärorikt

      /Lillemor

  16. Stefan permalink
    30 mars, 2010 17:07

    Jag har ramlat in här lite sent men kan inte låta bli att kommentera en detalj.
    Jag är inte journalist utan civilingenjör med specialisering inom datorteknik och jag kan med visst fog säga att jag förstår hur nätverk i allmänhet och internet i synnerhet faktiskt fungerar.

    Claes Leo Lindwall upprepar gång på gång att han och kulturskaparna inte tycker att det är rimligt med allmän trafikövervakning utan att de bara vill kunna identifiera om upphovsrättsskyddade verk skickas mellan olika användare.
    Dessa två önskemål är inte förenliga eftersom för att kunna identifiera den där Beatles-låten så måste du också kolla så att all annan data inte är Beatles-låten. Om man vill kunna identifiera viss specifik data så är det samma sak som att avlyssna all trafik. Det finns ingen väg runt det.

    Claes skriver också i en kommentar att det inte står någonstans i kulturskaparnas debattartikel att de vill ha allmän övervakning och slopat källskydd. Det är korrekt så långt att dessa ord inte står explicit i artikeln, man måste förstå hur tekniken fungerar för att förstå att det blir konsekvensen av deras resonemang. Jag nöjer mig med ett citat:

    ”Men den hotande faran är att internetmarknadens kommersiella aktörer agerar långsamt och kortsiktigt. Såväl bredbandsoperatörer som andra nätentreprenörer borde arbeta intensivt för att få stopp på illegal verksamhet och ta fram tjänster med ett varierat och omfattande kulturutbud, i enlighet med vad deras kunder efterfrågar.

    Istället ser vi med förvåning hur till exempel Comhem och Telia är närmast ointresserade av att skapa förutsättningar för alternativ till den illegala fildelning som pågår i deras nät. De duckar för frågan och lägger ansvaret för problemen i knäet på sina kunder. ”

    Här står det, väl inlindat.
    För att nätleverantörerna ska kunna ”få stopp på illegal verksamhet”så är deras enda alternativ att övervaka trafiken. Eftersom det inte går att bara titta på det man vill se, eftersom man inte har någon aning om när och var det man vill se uppenbarar sig så måste man rutinmässigt titta överallt samtidigt hela tiden. Där kom den allmänna övervakningen, där rök källskyddet, budbärarimmuniteten och meddelarfriheten. Sen är det säkert så att vare sig kulturskaparna eller Claes Leo Lindwall förstår eller ens vill förstå att det är det som står där men det förändrar inte det faktum att det är vad det faktiskt innebär.

    Sen kan jag inte låta bli att reflektera över varför kulturskaparna vill att andra ska lösa deras upplevda problem. Varför ska jag lösa ett problem som kulturskaparna tror sig ha, när jag inser att det problemet i praktiken inte existerar? Vad har de tänkt sig att nätleverantörerna ska göra? De levererar ju redan just de förutsättningar som kulturskaparna efterlyser, nämligen nätverkskapacitet. Är det rimligt att vägverket ansvarar för alltifrån korvkiosker till nationalparker, för porrbutiker, fortkörning och bankrån?

    • 30 mars, 2010 19:58

      Stefan,
      det du skriver bekräftar den bild jag fått av såväl folk omkring mig som av debatten i stort. Det går inte att lägga ansvaret för eventuella brott mot upphovsrätten i händerna på nätleverantörerna utan att riskera källskydd och integritet. Vilket skulle innebära att Kulturskaparna och SJF ställer de ekonomiska intressena av upphovsrätten före grundlagsfästa demokratiska rättigheter som källskyddet.

      Sedan denna debatt startade har Kulturskaparna visat mer av sina kort:
      Kulturskaparna tar bladet från munnen

      och SJF har tagit debatten åt ett annat håll:
      SJF-basen pekar på TU

Trackbacks

  1. Veckan som gick – vecka 11 « Same Same But Different

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: