Skip to content

Källskydd en överlevnadsfråga

22 november, 2010

När data sparas – om vem du talar med, hur länge och var du befann dig – är det rimligt att ifrågasätta om någon kan garantera källskyddet längre. Rätten att anonymt tipsa nyheterna om missförhållanden skyddas av grundlag. Men kan journalisten verkligen garantera anonymiteten, med eller utan Datalagringsdirektiv? Det är hög tid att se över redaktionens rutiner om vi ska kunna behålla allmänhetens förtroende.

Detta är inte bara ett blogginlägg utan också en debattartikel. Jag blev inbjuden att göra ett inlägg på Second Opinion. Lyft gärna artikeln så ämnet stannar i fokus.

Gå till ett internetcafé och se till att ingen övervakningskamera fångar dig där du e-postar, råder SVT:s Uppdrag granskning sina tipsare. Skapa säker drop-box, kryptera och tunnla data för att skydda din källa, uppmanar Christopher Kullenberg journalistkåren. Klentroget ser sig Kjell Häglund med kollega omkring och försöker förstå om det här är på riktigt. Jo, det är det. Men källskydd är väldigt mycket mer också. Och det angår inte bara grävredaktioner utan oss alla. Det här ska vi journalister kunna redan, och allmänheten kunna lita på att vi kan. Innan källan kontaktar oss – och innan vi bränner en kontakt som kunde blivit en källa.

För ett par veckor sedan lade Beatrice Ask fram den senaste versionen av förslag på hur man kan ändra svensk lag för att inrymma det EU-direktiv om datalagring som Thomas Bodström var med och arbetade fram. Företag som tillhandahåller nät eller tjänst för elektronisk kommunikation ska i sex månader spara uppgifter om ”vem som kommunicerade med vem, när det skedde, var de som kommunicerade befann sig och vilken typ av kommunikation som användes.” Lagrådets utlåtande blev att den föreslagna datalagringen är ”ett försvarligt ingrepp i den personliga integriteten för att få till stånd nödvändiga brottsbekämpande åtgärder”.

Svenska Journalistförbundet konstaterar att EU:s datalagringsdirektiv hotar källskyddet. Den saker berör Lagrådet inte alls. I det 7-sidiga dokumentet kan man läsa förslag till förtydliganden och detaljändringar som att ett ”säkerhetsåtgärder” byts mot ”skyddsåtgärder”  och ett ”syften” byts mot ”ändamål”. Ingenstans kan man utläsa om och i så fall hur Lagrådet övervägt hur de föreslagna ändringarna i Lagen om elektronisk kommunikation och Rättegångsbalken går ihop med svensk grundlag; Yttrandefrihetsgrundlagen och Tryckfrihetsförordningen.

Det är allas rättighet att skaffa och förmedla uppgifter om vad som helst till en person eller redaktion för publicering (meddelarfrihet). Reportern får inte avslöja varifrån uppgifterna kommer ifall uppgiftslämnaren vill eller behöver vara anonym (tystnadsplikt/källskydd). Om uppgiftslämnaren jobbar i stat, kommun eller landsting är det förbjudet för arbetsgivaren att försöka ta reda på varifrån tipset kom (efterforskningsförbud).

fritt formulerat från TF & YGL

Redan nu, utan Datalagringsdirektivets implementerande, finns teknisk och laglig möjlighet att ta fram uppgifter om elektronisk kommunikation. Vi har FRA-lag och Ipred och möjligheten att tömma en mobilmast på information på begäran vid en brottsutredning för att nämna några exempel. Emma på Opassande, Marie Andersson, undrar hur vi journalister hanterar källskyddet när det inte längre finns några skyddade platser för den sortens utfästelse ett källskydd innebär.

Som reporter på en lokalradiostation måste jag redan idag tänka på de digitala spåren – men nu är det insyn från till exempel en arbetsgivare och inte staten som är problemet. E-post, telefonens samtalslistor, datorns webbhistorik, det finns många ställen där spåret av tipset kan synas – och där arbetsgivaren har rätt att kontrollera sina anställdas kommunikation. En visselblåsare kan definitivt inte använda företagets maskinpark för att lämna uppgifter till en journalist.

En svår fråga är att som journalist vet jag ofta inte i förväg vem som kan tänkas bli en källa längre fram. Risken finns att de första kontakterna jag tog gällde en enkel faktakontroll – och då använde jag den vanliga telefonen. När det sen visar sig finnas en hetare historia än man anat är det så dags att börja tänka på anonyma mejlkonton, krypterade mejl och oregistrerade kontantkortsmobiler. Även ett dolt nummer i en samtalslista får klockor att ringa när arbetsgivaren börjar leta tjallaren efter historien publicerats.

Varje redaktion borde regelbundet se över sina rutiner för källskydd. Det finns hjälp att få, Jornalistförbundet har sin checklista, mediearbetsgivare har internkurser, hos Föreningen grävande journalister är ämnet förstås alltid aktuellt. Sätt er ner och diskutera redaktionens och medarbetarnas rutiner. Berättar vi för vår publik hur man kan lämna anonyma tips? Kan vi garantera anonymiteten med e-post? Hur kan vi fortlöpande hålla kontakt med en uppgiftslämnare?

När vi jobbar med ett uppslag där vi anar att det kan finnas något att gräva vidare i – tänker vi på hur vi tar kontakt redan första gången? Gömmer vi ip-numret när vi surfar in på företagets/organisationens webbplats? Vem som helst kan ju till exempel använda Mediacreeper  för att få veta om tidningar, radio eller tv varit där.

En lätt förbisedd säkerhetsrisk är våra egna arbetskamrater. Mannen som tipsar om oegentligheter i taxibolaget som kör färdtjänst åt kommunen säger att han vill vara anonym. Då har du=reportern tystnadsplikt gentemot din redaktion, din arbetsledare och ansvarig utgivare också, såvitt inte något annat uttryckligen överenskommits med tipsaren.

Var sparar vi text, ljud, bild medan vi arbetar med det? Var skriver vi ut våra dokument? Hur förvarar vi lagringsmedia? Har alla medarbetare tillgång till låsningsbara skåp? Är den stöldbegärliga laptopen krypterad? Använder du en lösenfras istället för namnet på familjens hund som lösenord? Har du för vana att slå ctrl+alt+delete Lock workstation även när du bara hämtar en kopp kaffe? Berättar kvitton och reseräkningar vad du håller på med? Eftersom kollegorna alltså inte vet just den här storyn, detta namn, kartan med den här vägbeskrivningen är hemlig är det lätt hänt att någon snackar om nåt du låtit ligga framme.

Prislappen för tystnadsplikten är hög. Böter eller fängelse högst ett år om du uppsåtligen eller av oaktsamhet röjer en källa. Men ännu värre är att allmänhetens förtroende för journalister och massmedia raseras. De senaste dagarnas källskyddsdebatt lyfter upp frågan, och hos Opassande deklarerar signaturen Mumfi krasst:

”Mitt råd är att helt enkelt inte prata med journalister. Alls. I något ämne. Vill du verkligen vara den som ringde till redaktionen ungefär samma tid som någon annan, som vet något bättre än du att skydda sig? Inte jag.”

Vi journalister har inte råd att  förlora förtroendet  hos Mumfi och alla andra. Samhället har inte råd med det. Vad är ett samhälle där ingen vågar slå larm om missförhållanden, oegentligheter, skumraskaffärer, slöseri och slarv med skattepengar?

Alla journalister behöver inte vara krypteringsexperter men alla redaktioner behöver ha uppdaterade rutiner för att skydda sina källor.

Många medieföretag har egna experter och internutbildningar om källskydd, annars finns SJF:s checklista, ibland finns ämnet på FGJ:s Grävseminarium, Fojo och andra utbildningsföretag kan erbjuda tekniska, juridiska och journalistiska kunskaper. SVT:s Fredrik Laurin och Kenny Adersjö, SR:s Lotta Kjellin, Jenny Sanner Roosqvist och Johannes Rosendahl har lärt mig allt jag kan om digitalt källskydd.

Vänta inte på Datalagringsdirektivet – uppdatera källskyddet på din redaktion redan idag.

Advertisements
13 kommentarer leave one →
  1. 22 november, 2010 22:16

    Här vill jag rekommendera i2p: http://en.wikipedia.org/wiki/I2p

    Detta idealistiska projekt ger en god, gratis, och nästan 100%ig anonymitet i både kommunikation och utbyte inom ett mindre nätverk. (Förbehåll för 1. bugs, 2. direkt tillgång till offrets dator, 3. attacker av en storleksordning som kanske kan drabba bin Laden, men inte typiska journalister och taxiförare.)

    Den som är intresserad av anonymt surfande och utbyte över det ”normala” Internetet kan också prova tor: http://en.wikipedia.org/wiki/Tor_(anonymity_network)

    Anonymiteten är lägre, men även här handlar det om ett väl fungerade och gratis nätverk/software. Framförallt när det gäller att undvika datalagring vid normal surfande kan tor vara en stor hjälp.

  2. 22 november, 2010 22:50

    Jättebra, tack för tipsen!

    Jag avhöll mig medvetet från att ge specifika tips om vilken teknik man ska använda, dels för att jag inte har tillräcklig kunskap dels för att behoven är så olika.

    Det behövs nog tips både för den som enkelt vill kunna lämna att meddelande till en redaktion utan att arbetsgivaren ser, och i mer avancerade fall när man vill vara säker på att inte röja en regimkritisk flykting för hemlandets spanare.

    Viktigt är att höja medvetenheten om att källskyddet behöver ses över, så att vi inte oavsiktligt röjer en källa för att vi själva inte vet att vi inte kan garantera anonymiteten

  3. I C U permalink
    23 november, 2010 19:40

    Mycket tankar om hur man kan skydda sig mot övervakningen. Det är väl ok, men finns det ingen som protesterar mot densamma! Var är alla Journalister? Varför hörs inte protesterna? Våga protestera! Kräv en ändring!

  4. 23 november, 2010 20:35

    I C U;

    Svenska journalistförbundet har haft invändningar, några exempel finns här.

    Men några stora kampanjer har det inte varit. Ingen bred uppslutning. Ingen massiv påtryckning på politikerna.

    En förklaring till bristen på uppror är kanske att man tror att det inte har någon effekt. Det handlar inte om att eventuellt övertyga en handfull tveksamma riksdagspolitiker när både blå och röda sidan vill ha datalagringsdirektivet.

    En annan bidragande orsak till att vi inte hör en kör av protester är säkert att många av oss journalister avstår för att vi som företrädare för vårt medieföretag måste uppfattas som opartiska, objektiva, sakliga och inte får ta ställning i kontroversiella frågor.

    Å andra sidan ska vi ta ställning för demokratin.

    Så var går gränsen? Och vem avgör det?

    Publiken, och Granskningsnämnden. I potten ligger risken att inte få arbeta med nyheter utan bli förflyttad till någon annan plats i företaget.

    Jag tycker att vi journalister borde resa oss som en man och försvara källskyddet i alla dess delar med näbbar och klor. Om inte vi försvarar källskyddet, vem ska då göra det?

  5. Christer permalink
    23 november, 2010 22:29

    Men nu uppfattas ni ju som partiska när ni under tystnad ser på när meddelandeskyddet avskaffas, rättssäkerheten undergrävs genom att polisen får större befogenheter samtidigt som lagstiftningen öppnar för allt mer godtycke, det fria ordet ersätts av censur…

    Jag kan då inte tolka det som annat än att journalisterna går i sina mediers ägares ledband och att deras mediers ägare är en del av upphovsrättsindustrin, som vill avskaffa allt vad demokrati och rättigheter heter – inte för att det skulle gynna dem, det krävs inte särskilt mycket ifrågasättande eller grävande för att kunna konstatera att de skulle ha mycket mer att vinna på att välja en annan väg – utan för att de helt enkelt har bestämt sig för att det är så det ska gå till.

    • 24 november, 2010 01:30

      Christer,

      oj. Nu fick du mig att tänka till. Den som tiger samtycker, resonerar du, och drar dina egna slutsatser om vad som i så fall skulle ligga bakom.

      Jag har inte riktigt tänkt på att jag skulle uppfattas som att gå upphovsrättsindustrins ärenden via mediearbetsgivarna om jag inte protesterar mot datalagringsdirektivet m.m. Nu råkar jag personligen vara anställd på Sveriges radio, som ägs av staten dvs du och jag och alla andra som lever i Sverige, så jag har definitivt inte upphovsrättsindustrin som husbonde. Men jag tror inte du har rätt vad gäller mina kollegor heller.

      De förhållandevis små summor en journalist tjänar på en nyhetsartikel, en ledare, ett reportage är liksom inte tillräckligt för att sälja sin själ och sitt oberoende. Det är ju inte blockbusterfilmer och fantasigage vi pratar om när det gäller journalistiska produkter. Om publiken tror att vi låter bli att protestera mot ett lagförslag för snöd vinnings skull är det i och för sig trist. Men om publiken tror att vi går vår arbetsgivares ägares ärenden, alternativt inte går någon stans alls, av rädsla att misshaga vår arbetsgivares ägare då har vi verkligen ett allvarligt problem.

      Jag tror helt ärligt att det problemet är mycket litet. Husbondens röst brukar man prata om. Det är ett reellt problem på somliga fack- eller personaltidningar att ägarna=facket/företaget hellre vill ha positiva nyheter än en granskning av problem i organisationen. Jag kan förstå att en liten redaktion, kanske bara en redaktör med några frilansande reportrar, kan ha svårt att hävda sitt oberoende. På varje större – och många mindre – redaktioner/medieprodukter finns en skiljelinje mellan ägarna och redaktionen. Hit men inte längre, sträcker sig ägarnas inflytande. På tidningar, radio och tv riktade till allmänheten brukar det helt enkelt bli ett jäkla liv ifall ägarfamilj/aktieföreträdare/styrelse går in och klagar på att redaktionen till exempel granskar ett företag – tillika viktig annonsör – hårt.

      Visst finns det folk i journalistkåren som inget hellre ville än att bli ”något inom media” men många många av oss drivs av ett verkligt samhällsengagemang. Vi vill berätta om världen och stan där vi bor, om den tid vi lever i, låta åsikter och förslag höras så att medborgarna kan fatta lite mer informerade beslut vare sig det gäller vilken biofilm man ska se, att skriva ett medborgarförslag om öppettiderna på förskolan eller protestera mot ett lagförslag… Vi är liksom inte vana vid att det är vi själva som ska kliva upp på barrikaderna. För, återigen, då tar vi ställning vilket vi är itutade sedan första dagen på journalistutbildningen är nästintill en dödssynd.

      • Christer permalink
        24 november, 2010 22:15

        Nu är jag lite lullig efter månadens sammankomst med kollegorna så ursäkta om jag svamlar.

        Det är inte bara jag som resonerar så här.

        Om man tittar på nyhetsflödet, säg, det senaste året, så är det knappast så att det är någon brist på alarmerande nyheter (ej att förväxlas med omskrivna nyheter) om det viktigaste ämnet i vår samtid, som, om man hårddrar det hela, är vår demokrati och alla hot emot den.

        Och jag är den förste att medge, att i den omfattning det alls förekommit någon rapportering om detta, har SR och SVT hållit sig i framkant. Vilket inte motsäger den lätt konspirationsteoretiska tanke jag just presenterat.

        Men SR och SVT har tillsammans lyckats åstadkomma en rapportering i ämnet som jag kan räkna på min ena hands fingrar, i antal reportage.

        Under det senaste året, och då räknar jag in det som bara tycks ha funnits på nätet.

        Om nu landets journalistkår varit så oroade över landets utveckling som jag personligen anser vore rimligt, så hade det funnits stoff till minst ett helsideuppslag per vecka och medium, om man så säger.

        Med detta glapp för ögonen så är det inte konstigt om folk börjar spekulera i varför.

        Varför bryr sig journalisterna inte om att meddelandeskyddet går upp i rök, varför bryr sig journalister bara om yttrandefriheten när det är en idiot som Vilks som gör sitt bästa för att skapa terrorister, varför?

        Om du googlar lite, tror jag att du snart hittar många bloggare som funderar över varför ”gammelmedia” är så ointresserade av – vad de, och jag, ser som – samtidens kanske viktigaste frågor. Och tankar som går i linje med det jag skrev i min förra kommentar.

  6. 24 november, 2010 22:41

    Själv har jag inte haft några särskilda tankar på hur svenska media sköter frågan (vilket iofs kanske är ett tecken på den inte givits tillräckligt utrymme). Dock en liten spekulation: Att för lite har gjorts från journalisterna som grupp innebär inte automatiskt att en skuld kan läggas på individuella journalister—och inte heller innebär oskyldiga individuella journalister automatiskt att journalister som grupp är oskyldiga.

    I grunden har vi alla olika frågor som intresserar och problem som irriterar oss till olika grad, och vi blir sällan aktiva om inte denna ”grad” överstiger en viss tröskel. Denna tröskel kan då bestämma om man (vi antar en journalist) skriver artiklar om miljöproblem eller arbetslöshet, Lady Gaga eller nobelpristagare, m.m.

    I nästa steg: En förhållandevis liten förskjutning i den genomsnittliga viljan att skriva om ett tema kan föra till att antalet individer som faktiskt skriver ändras kraftigt. (På samma sätt som antalet bilköpare som är villiga att köpa en viss modell inte sjunker om 20 % om priset höjs med 20 %, utan kanske om 80 %.) Gruppen har då ett klanderligt litet intresse, men inte individerna (då dessa kanske har fullt upp med att engagera sig i andra viktiga frågor).

    Liknande resonemang gäller för tex hämningar som för till en motvilja att skriva, andra grupper (tex tidningsägare), osv.

  7. 25 november, 2010 01:16

    Christer och michaeleriksson,

    jag började skriva ett svar men det blev så långt att jag lyfter upp det till en ny bloggpostning istället

    Eller, förresten, så mycket svar blir det kanske inte utan mer att vända och vrida på frågorna. För jag förstår inte heller varför inte integritets- övervaknings- yttrandefrihetsfrågorna fått större utrymme i press, radio, tv.

  8. 31 maj, 2013 00:27

    Thanks for sharing your thoughts about acd call center software.

    Regards

Trackbacks

  1. Tweets that mention Källskydd en överlevnadsfråga « Det måste vara radion -- Topsy.com
  2. Veckan som gick – Vecka 47 « Same Same But Different
  3. Wikileaks | Lite av varje

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: